Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En svensk gatufotografs återkomst

/
  • Poetisk realism à la Tore Johnson.
  • Självporträtt.
  • Tore Johnson tog bilder i samma anda som den franske mästerfotografen Henri Cartier-Bresson.
  • Poetisk realism à la Tore Johnson.
  • Tore Johnson tog bilder i samma anda som den franske mästerfotografen Henri Cartier-Bresson.
  • Tore Johnson skildrade vardagen i Paris.
  • Tore Johnson skildrade vardagen i Paris.
  • Jonas Hedberg, intendent på Nordiska museet.

Nordiska museet i Stockholm gör en stor satsning på foto. Till att börja med ställer man ut Tore Johnsons svartvita Parisbilder, som med fog kan kallas för moderna klassiker.

Annons

En drunknad kvinna bärs av brandmän från en av Seines kajer, en hemlös sover på trottoaren, en flicka köper bröd. Tore Johnsons bildvärld utspelade sig på gatan. Han fångade de vardagliga händelserna med sällsynt känslighet och lyster.

Det har inte arrangerats någon utställning av Johnsons bilder på flera decennier. Han avled 1980, och 1987 ägnade den sedermera avsomnade tidskriften Picture Show ett nummer åt honom. Två år senare hyllade New Yorks kritiker Parismotiven. Därefter har fotografierna sakta försvunnit ur det kollektiva medvetandet, ungefär som när en illa sköljd bild bleknar av ljuset.

– Han har blivit bortglömd på ett litet orättvist sätt. Det är "oregisserade" bilder av vardagsmänniskor. Det finns något tidlöst som kan tilltala dagens publik, säger Jonas Hedberg, intendent på Nordiska museet.

Man kan tala om poetisk realism, och utan att skämmas för det jämföra Johnson med betydligt mer kända fotokonstnärer som franske Henri Cartier-Bresson och ungerske Brassaï.

– Tore Johnson visar upp den dolda sidan av staden, den som inte riktigt fick plats när Paris skulle återhämta sig efter andra världskriget, säger Hedberg.

"Tore Johnson – bilder från Paris" visar trånga gränder med utslagna, längtansfulla människor. En samling lösgommar på en loppmarknad får en ömsint laddning i det slitna Efterkrigsfrankrike, som den drygt 20-årige Johnson upptäckte med kollegor som Christer Strömholm och Rune Hassner.

Johnsons fotografier gavs ut i bokform, och han var med och grundade gruppen Tio fotografer. Han blev även erbjuden att ingå i den exklusiva bildbyrån Magnum. Det tackade han nej till, liksom förfrågningarna att fotografera för den amerikanska bildtidskriften Life. Uppdragsgivare gjorde sig icke besvär.

– Han ville inte bli inmålad i ett hörn. Han ville jobba efter eget huvud. Han hade svårt att göra brödfödejobb. Och han fick betala ett högt pris.

Johnson gick på lust och instinkt. I bildspråket finns en avväpnande direkthet. Men mot dem som försökte teoretisera för mycket blev upphovsmannen sarkastisk.

– Bilderna skulle ha en känslomässig klangbotten, säger Johan Hedberg.

Sedan 2002 förvaltar Nordiska museet bildarkivet efter Tore Johnson, och det har länge funnits ett intresse för en utställning, berättar Jonas Hedberg. Att Sanne Houby-Nielsen tillträdde som styresman i februari i år har starkt bidragit till museets fotosatsning.

– Vilka pärlor kunde det finnas bland det opublicerade materialet, frågar Hedborg retoriskt och avslöjar att man exponerar nya bilder i både utställning och bok.

Mer läsning

Annons