Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katarina Östholm: Storstäderna begränsar barnens utveckling – flytta ut skolorna till landsbygden

/
  • Utan aktiva, kreativa händer kan vi varken bygga ett samhälle eller skapa kultur. I dag måste skolan finna en balans mellan handens arbete, ett levande lantbruk och teknikens möjligheter.

Han hade arbetat som rektor i större delen av sitt liv. Nu, som pensionär, hade han återvänt till barndomsbyn, skaffat några höns, slagit sig till ro. Han pratade gärna om rötterna som gräver sig djupa på landsbygden, hur mycket han lärt sig om livets kretslopp, självförtroendet han fått när han som liten pojke blivit ombedd att köra radsåningsmaskinen eller köra ved från skogen.

Annons

Det är ett liv för alla sinnen. Fröjden i att hämta färska ägg från hönshuset, njutningen i att vända jorden med spade och upptäcka den första honungsgula färskpotatisen.

"Det finns så jävla mycket att rota sig i här, det finns tusen saker att se och göra. Vad finns det att rota sig i på en villatomt", undrade han, "eller på asfalterade lekplatser i stan?"

I Hagastaden i Stockholm bygger man förskolor utan ljus. En arkitektbyrå ritade förskolegårdar, nedschaktade under marknivå, där solen som mest når ned ett par timmar på förmiddagen. Vissa delar av året når ljuset inte ned alls. Diskussionen blossade upp, kanske kunde hustaken vara ett alternativ?

Storstäderna erbjuder en i grunden omänsklig arkitektur. Städerna har för länge sedan vuxit ur sin ursprungliga funktion som lokal mötesplats och handelsplats; nu är de gigantiska, artificiella strukturer där kampen om grönområdena hårdnar i jakten på fler bostäder och större vinster. Människorna föds in i en konstgjord verklighet där några av de dyraste lägenheterna och finaste kontoren ligger så högt upp från marken som det bara är möjligt.

Som att man inte ens ska behöva trampa jorden.

Utan markkontakt går mänskligheten vilse. Barnen traskar fram på stenlagda gårdar där lekställningarna är CE-, EN- och AFS-märkta. Maten är förpackad till oigenkännlighet. Ladugårdarna finns möjligtvis på Skansen. Och varje femåring har näsan i en ipad, ett "utmärkt pedagogiskt redskap" och "ett sätt att upptäcka världen".

Den tekniska utvecklingen har gått i rasande fart, men vår hjärna är densamma som för 40 000 år sedan. "Tar vi inte hänsyn till våra stenålderskopplingar i hjärnan blir de beslut vi fattar både irrationella och svårbegripliga," konstaterar hjärnforskaren Katarina Gospic i en artikel i DN.

För vår stenåldershjärna söker samband. Den nöjer sig inte med att mjölkpaketet står i kyldisken och att äpplena flygs in från Polen; även om vårt supersmarta intellekt kan hantera det så berövas stenåldershjärnan på en livsviktig funktion: Fysiska sammanhang.

Hjärnan sitter inte isolerad i en glasburk – amputerad från resten av kroppen, med kvarhängande ögonglober och ett pekfinger för skärmen. Händer och fötter, ben och armar, lukt och smak, känsel och hörsel, muskelminne och kroppsuppfattning är hjärnans sätt att möta sin omgivning och orkestrera den symfoni av sinnesintryck som är livet.

Och vår stenåldershjärna är programmerad för ett liv i naturen – ett liv där hela kroppen aktivt bidrar till den intellektuella förståelsen. Ett liv i verkligheten, inte på en skärm.

Vi är födda för att leva i flock, i ett famnbart socialt sammanhang med överblick över jaktmarker och fiskevatten. På en begränsad geografisk yta där handens arbete och hjärnans tanke är intimt förbundna. Känslan av sammanhang – att vattnet föder fisken föder regnet föder jorden föder växterna föder älgen föder människan – är kanske den mest livsförhöjande upplevelsen av alla. Just för att det är den förståelse som lagt grunden till vår överlevnad och utveckling som art.

Ett liv i storstaden är bara ett halvt liv. Så låt stad och land mötas på halva vägen var – flytta ut förskolor och grundskolor till landsbygden. Integrera lantbruk, småskalig odling, djuruppfödning och skogsbruk i undervisningen. Skapa helhetssyn. Skapa sammanhang och delaktighet. Skapa förståelse och respekt för livets villkor. Låt barnen bli länken mellan städerna och landsbygden – och låt dem bli framtiden för båda.

Den gamla rektorn är borta sedan några år men jag vet att han skulle nicka medhåll. För det handlar ju om att göra naturens mysterier nåbara, förståeliga och till den del av livet de alltid kommer att vara. Som fågelholken, med en vägg i plexiglas, som han gjort till barnbarnen:

"Barn har en oerhörd vetgirighet och glädje i att lära sig saker, och det måste få ta tid. Det är vår uppgift, och skolans, att se till att den glädjen består."

Mer läsning

Annons