Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärlek vid sidan om

/

Pär Östlings debutroman handlade om glesbygdens tystnad och dramatik. Vi faller var i många avseenden atypisk eftersom den utspelades på något så otidsenligt och skämmigt som svensk landsbygd, i Hälsingland. Där allt anses vara gråskymning och håglöshet, men där Östling, som bor i Bollnäs, lockade fram liv, drömmar och drama.

Annons

I Pär Östlings nya roman – Aldrig stanna kvar – har glesbygden liksom flyttat in i tre vilsna själar, Farzads, Lillis och Koraks. Tre barn av samtiden, men fyllda av en ödslighet som gör dem oförmögna till mer långsiktiga band till människor och samhälle. Farzad är Don Juan, snygg och pomaderad om hela kroppen. Lilli skyr män som vill något annat än sex, sånt är klängigt och kladdigt. Och Korak har, som fyrtioåring, fastnat i en luggsliten upprepning av sin egen vilda ungdom som punkare.

Tre syndare sålunda, tre narcissistiska arketyper vars inre är ödsligt som Åsele om natten. De behöver alla frälsning, deras stadiga imitation av sig själva hotar med elände och undergång. De formar ett slags kollektiv, enat runt de egna tillkortakommandena. Nu tar de saken i egna händer, Farzad för att hitta en kärlek som inte enbart handlar om dyr kroppslotion och perfekt skönhet, Lilli söker nog helt vanlig kärlek bara och den tragiske Korak får ställa sig uppgiften att bli vuxen, aningen sent i livet.

Romanen handlar om denna kamp, men det är inte särskilt intressant egentligen. Det som är intressant i Östlings prosa är hans närmast fotografiska perfektionism i beskrivningen av dessa tre. Att det fanns så många punkband med konstiga namn som en fyrtioåring har koll på, att det fanns så många konstiga och dyra kroppsvårdsprodukter som en ung produktutvecklare vid namn Farzad kan hålla reda på. Med samma omständlighet som Balzac skriver Östling dessa människors porträtt, detalj för detalj. Den inledande beskrivningen av Koraks fylla och bakfylla på en lerig punkfestival någonstans utanför Ingenting är smått magnifik.

Undrens tid inträffar till sist. Det var mönstret i Östlings debutroman och det upprepar sig nu. Förklädda gudar närmar sig våra förtappade välståndsbarn, fjällen faller från deras ögon och de blir delaktiga kärlekens under. Som naturligtvis inte har den form och färg de vant sig vid, utan är någonting helt annorlunda.

Som berättelse är denna Östlings andra roman inte helt övertygande. Den lever i sina enskildheter, mer än i sitt berättande flöde. Han har onekligen förstått vår tids rastlösa brådska och vad den gör med oss. De grafiskt framskurna porträtten av tre udda personligheter långt från den normerande medelklassen är smått fenomenala. Östling är en modern naturalist med humanistiska böjelser, när han skärper fram sina figurer hittar han tillsist medmänniskan. I det arbetet blir han ibland lite för avsiktlig, men när han glömmer sin egen perfektionism och låter sina huvudpersoner snubbla lite mindre övervägt blir han åter den mycket läsvärde författare han var i Vi faller.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons