Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kandre som punkig serietecknare

/

BOK: Kristian Ekenberg har läst "Punkserier" av Mare Kandre och hittar ett tidsdokument från 1980-talet.

Annons

Långt innan Mare Kandre slog igenom som författare, och blev uttjatad som underbarn, pyste hennes talang ut i andra kanaler.

Nu, ett decennium efter hennes död, ger Kartago förlag ut hennes punkiga serier. Samlingen ger onekligen en tidsbild av det tidiga 1980-talets Sverige, eller åtminstone folkhemmets bakgator.

Punkare och raggare ligger i krig, gatorna är farliga att röra sig på för den med fel klädesplagg, allt som står ut och bryter konsensus riskerar att leda till misshandel. I Jonas Ellerströms efterord, som sätter Kandres serier i en kontext och som fördjupar bilden av den unga serieskaparen och punkmusikern, citeras hon med orden: ”Att säga att man e punk men inte se ut som en punkare tycker jag e så jävla fegt, då kan man gå omkring och ha punkens ideal och samtidigt gå säker på gatorna medan dom som verkligen ser ut som punkare får bli nedslagna och knivhuggna och mördade.”

Att hon har en ordens, och inte blott teckningens, begåvning syns i pratbubblorna och i en intervju där hon får svara på kritik mot att låttexterna innehåller för krångliga ord: ”(…) varför ska man ha sån stor respekt för såna ord?”

Den attityden och kaxigheten osar hela detta album av, även om punkens nitar i efterhand har slipats ner. Det omstörtande har fått någonting gulligt över sig, som ungdomsuppror tenderar att få i backspegeln.

Mare Kandre och hennes alternativa vänner upplevde säkert 1980-talet som en svår tid att bli vuxen i, men här anas en större personlig frihet, ett högre tak för drömmar, än vad som i dag väntar ungdomar på väg in i vuxenvärlden.

Albumets längsta bidrag är en serieversion av punkromanen ”The Punk” av Gideon Sams, men det är ”Dumheten”, om en ung kvinnas desperata hjälpsökande, som jag främst tar med mig. Trots att Mare Kandre visar en begåvning för serieskapande, måste man ändå konstatera att mycket har hänt sedan 80-talet inom den grafiska romanen.

Jag kommer också att minnas ett fotografi. Mare Kandre i svartvitt, svårmodigt svartklädd, stelt gullandes med ett par vita möss.

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons