Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jesus och Gardell

/

Han såg knappast ut som Thorvaldsens romantiska Kristusgestalt, spädlemmad, blond och vackert skäggprydd. Inte ens som Caravaggios törnekrönte och plågade skugg- och ljusgestalt, han som pryder omslaget till Jonas Gardells "Om Jesus".

Annons

Konstens bilder visar konstideal, i vanlig ordning, den historiske Jesus var väl som folk var mest för tvåtusen år sedan. Kortväxt, plågad av olika bristsjukdomar, dålig tandstatus, mager. I de romerska utkantsprovinserna levde de flesta ett tämligen uselt och halvt undernärt liv, och Jesus kom inte från Galiléens överklass.

Gardells Jesus är inte den främste bland likar, utan den siste. Den som sätter allt på spel, en oäkting som inte kan återvända till sin hemby, en Gud som blev människa men framför allt en människa som blir Gud genom sin totala utsatthet. Sin totala förmåga att avstå och därför till slut – att uppstå.

Jämför man med Gardells bok om Gud är hans Jesusbok (vilka små ämnen!) mera troende. Den kristne guden kom på plats genom ökenvandringar och stamuppror, grekisk filosofi och statsbildningar. Han (eller hon) blev begriplig som historiskt-ideologiskt fenomen. Jag höll på att skriva att Gud blev ett empiriskt faktum, trots att jag då blir levande bränd av de toleranta humanisterna.

Jag vet inte om Gardell någonsin får Jesus på plats på samma sätt. Jesus brottas med Gardell, men ingen stege är rest mot himlen. Jesus är Gardells hopp i en värld där danskarnas Mohammedteckningar blir en världsnyhet medan två ihjältorterade iranska homosexuella ynglingar inte ens blir en notis. "Denne Jesus gäckar mig, ingen annan möjlighet finns", skriver Gardell mot bokens slut.

Gardells huvudperson blir det mänskliga trotsets Jesus som tränger sig fram i kapitel efter kapitel i det som sedan 1800-talet kallas kritisk Bibelforskning. Oceaner av kontrollerbar kunskap om evangeliernas ålder, deras tillförlitlighet och karaktär, deras personuppsättningar. Ibland som en gammaldags språkvetare, som antikkännare, teolog, genusteoretiker.

Ja, åtskilligt blir sagt längs vägen. Mest av allt blir sagt om en region i det romerska riket, en region med den uråldriga mosaiska tron där seloter, saddukéer och skriftlärda korsar sina teoretiska svärd om det rätta sättet att tro och där Jesus kommer in som någonting enastående nytt och otänkbart. Mitt i sin judiska tradition visserligen, men helt uppenbart med ohyggligt genomslag. Redan efter en generation har ju hans ord i praktiken börjat bygga en ny kyrka, en ny församling runt tron.

På ett plan är Gardells bok om Jesus inte särskilt intressant. Den är djupt sympatisk, dess hoppfulla tro fångar verkligen det bästa i kristendomens trösterika och toleranta humanism. Men detta uppbyggliga drag, denna pamflettstil som dyker upp då och då gör den också mindre originell. Redan hos de klokaste och bästa av min barndoms predikanter hörde jag budskapet. Jag tror inte heller att de var de första. Trots sina inneboende motsägelser, trots den krångliga läran om treenigheten och trots den stora katolska kyrkans krampanfall har den kristna tron en mycket stark kärna.

Den styrkan i Jesu budskap förmedlar Jonas Gardell med en övertygelse som borde röra den mest inbitne ateist.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons