Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jakten på den stora kärleken

Karin Kämsby har läst Marguerite Duras tidigare oöversatta roman Sjömannen från Gibraltar (1952), som nu kommit ut på svenska.

Annons

Marguerites Duras fjärde roman skrevs långt före det stora genombrottet med Älskaren (1984). Sjömannen från Gibraltar når inte upp till de senare höjdpunkterna, även om den är klart läsvärd.

Känslan som brukar finnas hos Duras av att berättelsen tränger fram ur det undermedvetna, har parats med en symbolik som känns konstruerad. Men den sensuella dragningskraften i hennes sätt att berätta är på väg att födas och redan här finns det kyliga språket.

Bokens manliga berättarjag är mer en kvinnlig önskedröm om vad en man skulle kunna vara, än en verklig man. Han är anpassad efter behoven hos romanens kvinnliga huvudfigur.

Hon är en stenrik kvinna som reser på sin lustjakt över alla världens hav och jagar sin stora kärlek, sjömannen från Gibraltar. Under tiden träffar hon andra män. Hon är varken madonna eller hora utan en självständig kvinna som lever med sina drifter, känslor, nycker, passioner och idéer.

Boken börjar med att önskedrömsmannen ledsnar på sitt liv som tjänsteman och på den kvinna han levt med. Han bryter med båda och låter sig raggas upp av kvinnan på båten. Väl ombord tar han hand om henne, får henne att berätta sitt livs historia, älskar henne och hjälper henne att jaga sjömannen från Gibraltar. De dricker massor med whisky och är liksom bortkopplade från verkligheten. Han skäms inte för att leva på hennes pengar och hon blir inte gravid hur de än håller på. Hennes utveckling går från vacker oåtkomlighet mot svaghet och beroende. Han blir mer och mer trygg i sin kärlek.

Duras ger honom starka drag av omhändertagande pappa. Kvinnan på båten är trasig och han tillfredställer hennes behov av tröst. Det kan tolkas som en lite pervers kärleksrelation mellan den lilla flickan och den starke fadern. Eller som att hans kärlek till henne är så stark att den omfattar även hennes galna passioner i form av sjömän från Gibraltar.

Och så kan de leva tillsammans, på jakt över världshaven.

Sjömannen från Gibraltar blir en symbol för det som driver oss människor framåt: drömmar, idéer, längtan, känslor eller vad det kan vara.

En annan fråga är om det överhuvudtaget är möjligt för författare att gestalta något annat kön än sitt eget i jagform på ett trovärdigt sätt. I varje fall gör inte Marguerite Duras det i den här romanen. Men det är inte säkert att det var det hon ville.

Karin Kämsby

Mer läsning

Annons