Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte bara en insekt – Katarina Östholm om humlan som räddade världen och behovet av barfotadirektörer

/

Annons

De kommer varje sommar. Fönsterhumlorna.

Med vibrerande vingar, för utmattade för att kunna flyga, står de och kavar med frambenen mot rutans hårda ljus, försöker nå det utomhus som är strax utom räckhåll. Längtande antenner trevar över glaset, det enda hindret mellan humlan och en solvarm värld fylld av blommor vars doft ännu dröjer sig kvar i den randiga lilla pälsen.

Sommarens vilsekomna fönstersurrare överlever inte utan hjälp. Solen gassar och förvandlas snart från livgivare till dödsbringare – kommer man för sent ligger fönsterhumlorna ömkligt på rygg med de ludna benen knäppta i förtorkad bön.

Kanske gör det inte så mycket. Det finns ju ett överflöd av insekter. Dör några finns det hundratals, tusentals, miljontals andra. Så tänker många. Så tänker också en man som heter Albin Gunnarsson och är tillförordnad verkställande direktör för organisationen Svensk Raps.

Albin tycker inte att det gör något om några humlor dör. Eller bin. Han tycker faktiskt inte att det gör något ens att väldigt många humlor och bin dör av något som kallas neonikotinoider. Ett väldigt krångligt ord för ett gift som förstör humlornas och binas möjlighet att skaffa ungar och dödar deras samhällen lika effektivt som de skyddar rapsen mot insektsangrepp.

Effekten är katastrofal, säger forskarna. Framför allt för vildbin och humlor men även för honungsbin, som klarar sig lite bättre bara för att deras samhällen är så stora. 90 procent av giftet läcker ut i jorden och vattnet; känsliga miljöer där inte ens forskarna kan gissa vad som händer på sikt.

Men de är djupt oroade.

Albin säger att han inte tycker att det är bra om bin och humlor drabbas. De ser ju till att växterna pollineras och kan föröka sig, det får barn lära sig redan i förskolan. Utan humlor och bin – ja, då skulle världen inte längre vara en grön plats att leva på.

Men Albin tycker ändå inte att det är en prioriterad fråga. Albin tycker att man måste tänka på "effekterna av att inte kunna odla de här grödorna". Albin förstår inte hur man annars ska skydda sina inkomstbringande rapsfält. Så säger han till SVT i alla fall.

Så humlorna och bina får dö. Och därefter rapsen – men så långt verkar inte Albin tänka. Han har andra prioriteringar. Han har ett jobb att sköta och en lön att förtjäna. Pengarna eller livet?

Pengarna, säger Albin.

Krig mot insekter förs på många sätt. Flugsmällan är väl det mest harmlösa vapnet. Sedan följer hela skalan fram till odlingsindustrins aggressiva kemikalier som i vinstens namn skulle utrota allt med sex eller åtta ben om det inte fanns bestämmelser som hindrade dem.

Ledarskribenten på Svensk Raps skriver också om pengar. Svaga priser på råvarubörserna, problemet med en hårt ansatt mjölknäring som är den största kunden på vallfrö, rapspriser som förväntas stå emot säsongen 2016. Han skriver med irritation om att man inte får "tävla på likvärdiga villkor med våra kollegor i grannländer" och att det vore bra om man fick använda mer gifter i Sverige också. Se möjligheter istället för att ständigt fokusera på risker.

Inte ett ord om bin eller humlor. Eller helhetssyn. Inte ett ord om att det knappast kommer att gå att odla raps – eller så mycket annat – om de viktigaste pollinerarna försvinner.

Det är dödens ekonomi.

Det brukar sägas att världen är en fredligare plats än någonsin. Att det krigas mindre och mindre. I krut, kulor och människoliv räknat är det kanske sant – men vad som egentligen har hänt är att kriget flyttats till ett nytt slagfält. Striderna, erövringarna, belägringarna och slagen utkämpas numera med pengar. En kamp som handlar om världsherravälde.

Människan mot naturen. Med förluster större än någonsin.

I en svidande uppgörelse med ekonomismens grundprinciper går Olof Lagercrantz till storms mot pengarnas anonyma välde. I "Min första krets" skriver han om aktiebolaget som upphäver förbindelsen mellan livet och pengarna och därmed eliminerar hänsyn, mildhet, mänsklighet, moral och etik. Han skriver om direktörer som bara har ansvar för de satsade pengarna:

"... och dessa pengar talade inte med mänsklig tunga, kände inte, luktade inte, hörde inte. De visste inte av något annat än lusten att föda nya pengar och avkastningen blev helig, ty den var tecknet på att ekonomin var sund."

Jag undrar om humlorna bryr sig om en sund ekonomi.

Det gör i alla fall inte den lilla fönsterhumlan som hjälplöst stretar innanför glaset. Den vibrerar med vingarna, för trött för att orka flyga.

Så jag går till skafferiet, plockar fram den lilla glasburken med perforerat lock, häller lite sockervatten i botten och täcker med gräs. Humlan får mat och husrum över natten; på morgonen surrar det ivrigt i burken och när locket öppnas skjuter en liten pälsprojektil ut i solskenet igen.

Snart är det sommar där ute. Nyponrosorna slår ut och sänder stråk av intensiv sötma i vinden, hela busken vibrerar i en nektarberusad symfoni av förtjusta humleljud. Jag undrar om den tillförordnade verkställande direktören egentligen inte skulle må bättre av att gå barfota i gräset han också.

Och bry sig mer om livet än pengarna.

* * *

Fotnot: EU röstade häromdagen för ett förbud mot neonikotinoider.

Fler krönikor av Katarina Östholm:

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Jag behåller min yxa och in vedpanna - om hantverkets betydelse

Gerillagrönsaker och revolutionsfläsk - om mat som gör motstånd

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram - om landsbygdens villkor

Mer läsning

Annons