Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen slump att kulturarv attackeras

/
  • Mattias Legnér berättade om hur våld mot kulturarv använts som ideologiskt vapen genom tiderna.
  • Ett av de räddade antika manuskripten från Timbuktu, Mali.
  • IS skickade själva ut bilderna från bombningen av kulturarvet i Palmyra, som propaganda.

Det är inte en slump att Islamiska staten, IS, riktar in sig mot kulturarv när de befäster sina områden i Syrien och Irak. Det är ett gammalt beprövat knep som använts genom hela historien.

Annons

Mattias Legnér, professor i kulturvård vid konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet i Visby, kunde ge många exempel på förstörelse av kyrkor, museer, bibliotek och minnesmärken med högt symboliskt kulturvärde runt om i världen bara under de senaste seklen. Han föreläste på temat ”Våld mot kulturarv – ett ideologiskt vapen genom tiderna” på Hälsinglands museum på torsdagskvällen och på Folkteatern i Gävle på fredagen.

När vi ser talibanernas sprängningar av Buddhastatyerna i Bamian-dalen i Afghanistan, eller de senaste bomberna i det kulturarvstäta Palmyra, är det lätt att tolka dem som rent barbari, en meningslös förstörelse i brist mot bättre vetande.

Mer om striderna kring Palmyra här.

Historien visar något annat. Det är ett beprövat knep, speciellt av små extrema grupper som är redo att använda våld. Men varför gör man det?

– Det handlar om små sekteristiska grupperingar som vill förverkliga en dröm om ett enklare, utopiskt samhälle efter kriget. Man vill starta på ny kula och då är det förflutna en belastning. Därför vill man radera alla spår från tidigare civilisationer, förklarade Mattias Legnér.

Syftet är att sudda bort människors identitet och kontakten med sin historia. Det kulturella minnet, som skapar den gemensamma berättelsen om vem man är och var man varit, får inte finnas kvar.

I slutet av 1800-talet väcktes idéerna om att civila mål ska skyddas i krig, men exemplen är många på att andra krafter är starkare.

Haag-konventionen 1907 staterade att civilbefolkningen, men också kulturella monument, ska skonas i krig . Med den brasklappen att enda tillfället då det är tillåtet att angripa civila mål är om de använts i militära syften. Vilket sedan användes som argument i såväl första som andra världskriget, då hela städer utplånades.

I modern tid vimlar det av exempel på förstörda kulturarv; den medeltida bron i Mostar, biblioteket i Timbuktu, kulturrevolutionen i Kina med bokbål med mera. Men vad händer sedan? Hur ser prognosen ut? Vad ska man göra med sina skadade världsarv?

– Man ska inte tro att man kan vrida klockan tillbaka. Ett kulturarv får en ny betydelse efter en attack. Personliga minnen av det som hänt, som i fallet med bron i Mostar, lägger sig ovanpå den ursprungliga betydelsen, säger Mattias Legnér.

Bron, som förstördes 1991 under kroatiska självständighetskriget, var en symbol för mångkultur. Men i dag är Mostar en delad stad och den uppbyggda bron, som Unesco utsett till världsarv, har tappat sin gamla laddning.

Mattias Legnér räknar upp tre strategier för att hantera förlusten av ett kulturarv:

– Man kan bygga upp det på nytt, som gamla stan i Warszawa som byggdes upp efter gamla ritningar.

Ett annat sätt är att förstå de skadade monumenten genom att låta delar finnas kvar och ge ytterligare en dimension åt kulturarvet när det byggs upp igen. Som i Neues Museum i Berlin, där skotthål och delar av ruinerna finns kvar.

Ett tredje alternativ är att låta förstörelsen tala sitt eget språk, och låta bli att restaurera.

Att utse ett monument till världsarv är i alla fall inget säkert skydd mot extrema krigare.

Läs här om fler hot mot världsarven.

Läs om Ola Nilsson som jobbat som militär i Afghanistan här.

Mer läsning

Annons