Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon som vägrar vara foglig

/
  • Stina Oscarson var tidigare chef för Radioteatern. I dag är hon fri skribent, bland annat på den här kultursidan.

BOK: Lasse Ekstrand möter en fri – och mörk – intellektuell: Stina Oscarson.

Annons

Stina Oscarson är född 1975 och tillhör således inte samma generation som undertecknad, rödskäggen som pratar nostalgiskt och lyriskt om det svunna 68. Om att man måste ta ställning för den enda progressiva klassen, arbetarklassen. Den intellektuelle kan inte stå fri, sida måste väljas. Allt annat är illusion och självbedrägeri. Borgerligt tänkande och verklighetsförnekande. Ansåg vi, den gången.

Oscarson trodde för sin del att hon skulle kunna verka som en fri intellektuell efter att hon sagt upp sig från Radioteatern. Hon gjorde det efter att hon skulle ha omplacerats, när hon offentligt berättat om sin anorexia, en livshotande sjukdom. För man kan inte vara chef på radion, om man blottar svaghet i offentligheten. Bestämde någon höjdare.

I det radiohus där man i Ocarsons framställning leker privatföretag som vilket som helst, alla är lojala och fogliga, kryper och krumbuktar sig, bara de får behålla den åtråvärda anställningen. Konkurrensen är hård om posterna i mediefabrikerna och det är lätt att hamna ute i kylan.

Hon insåg snabbt, efter att ha lämnat Radiohuset, att hon blivit sitt eget varumärke och det hon skrev förbleknade gentemot det förra. VEM man är, viktigare än VAD man säger.

En fri intellektuell – i den personliga brandingen och klickandets era? Där identitetspolitik och att ingen kan representera eller tala för någon annan än sin egen grupp är påbjudet. Och den som ifrågasätter detta, så långt från idén om den lojalitetsbefriade och universellt syftande intellektuelle, brännmärks snabbt med repressiv tendens. Såsom skedde med den radikala skribenten Kajsa Ekis Ekman, det krävdes till och med ingripanden mot henne. Glöm detta om att stå fri! Inordna dig i den diskurs som för dagen gäller, fingret i luften. Censur, censur! Och politisk korrekthet. Det öppna samtalets upphörande.

Mörk Oscarsons insikt, mörka hennes reflektioner, mörk hennes text i ”Inte en berättelse”. Hon vidareförmedlar uppgivenhet på gränsen till desperation, är motstånd överhuvudtaget längre möjligt? Vem skall i så fall stå för det?

De journalister som okritiskt, välvilligt och hänsynstagande skriver om Pride-festivaler? Utan att se något problematiskt med det.

Som om den fria, oberoende och granskande journalistiken vore lika mossig som rödskäggen.

Den fria tänkaren Oscarson och jag möts i likartade uppfattningar – trots generationsskillnaden. Och trots mörkret, hennes redovisning av sjukskrivning och självmordstankar, minnen av osynliggörande och mobbning, förskräckliga historier om ondsinta och korkade tillmälen på grund av sjukdomen, upplivas jag av att läsa henne. Sträckläser.

”Jag vill ingenting … Bara försöka förstå vad som händer med samhället.” Klarögt undrar hon inför sin samtid, därefter säger hon som det är utan att packa in i ideologier eller stryka någon medhårs, även om hon är noga med att markera att det finns inte bara EN berättelse, EN sanning. Hon klär av forne fackbasen Löfven och ”arbetslinjen”, detta missfoster. Nordeas brist på etik. Hyresgästföreningens svek. Visit Sweden som säljer Sverige som en vara. Marknadstyranniet. Rakt av, på ett effektivt språk. Hon avslöjar hur makten använder konsten. Hon blottlägger fegheten och underdånigheten, rädslan och tystnaden. Samtidens elände, det eroderande samhällsbegreppet fångas genom hennes nedslag.

Sådana sanningssägare och demaskerare är en bristvara. Klona henne!

*

Läs mer: Stina Oscarson om boken som tänder hoppets låga

Mer läsning

Annons