Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Harnings många sidor

/
  • Anderz Harning väckte många känslor, något bland annat Gunilla Kindstrand vittnade om på lördagens seminarium.

Hälsinge Akademi berättade fram en mångfacetterad bild av författaren Anderz Harning vid ett seminarium på Hudiksvalls teater på lördagen.

Annons

Vem var egentligen Anderz Harning – författaren, byråkrat-jägaren, journalisten, satirikern, kvinnoförnedraren, alkoholisten, bråkstaken, sanningssägaren?

Det är i år 20 år sedan han dog, bara 54 år gammal. På Hudiksvalls bibliotek finns bara några få böcker att låna av honom, personalen på bokhandeln känner knappt till honom. Ändå var han den förste, före såväl Jan Myrdal och Kerstin Thorvall, som skrev om sin fasansfulla barndom. Kanske hade han det värst av dem, i bruksorten Stocka med fadern och den elaka styvmodern, en uppväxt genomsyrad av de vuxnas nazistiska ideologi, där slag och hånfulla tillmälen var vardag.

Det är Inte konstigt att han i tidiga år tog till flaskan, säkert var det därför han så tydligt ställde sig på tvärs vad gäller alla slags auktoriteter, han hoppade av skolan, bråkade med skattemyndigheterna och slogs för sin frihet.

Hälsinge Akademi, som lockat en stor publik till sitt halvdagsseminarium på Hudiksvalls teater, lyckades trots allt, med hjälp av minnesbilder, dokumentärfilm, bokläsning, musik och diskussion frammana en komplicerad människa, mitt i allt det dråpliga och utagerande.

Gunilla Kindstrand, kulturredaktör för Gefle Dagblad och Akademiens "hövding", kunde själv berätta hur det var när Harning bodde i Gävle på 1980-talet och skrev krönikor i GD, hur hon fick leta upp honom på lokal och lösa ut honom för att få den krönika han utlovat till tidningen. Hur han gärna förnedrade unga tjejer, speciellt i offentligheten.

Ja, det är en bild av Harning. Men Kindstrand påpekade också vilken god stilist han var, och vilken fantastisk litteratur hans uppväxtromaner Stålbadet och Asfåglarna fortfarande är. Dessutom vågade han tala om det som Sverige länge talat tyst om, de nazistiska sympatier som fanns i den svenska befolkningen.

Denna dubbelhet går igen i såväl minnesbilder som det han lämnat efter sig i form av böcker, artiklar, sommarprogram och dokumentärfilmer. Å ena sidan den raljante ståuppkomikern och sluggern som hatar byråkraaater, som han kallade dem med långt a, som var värda allt förakt eftersom de levde på att göra livet surt på vanliga knegar-Svenssons. Å andra sidan en mjuk och ödmjuk man, omvittnat charmig och som i sina kåserier kallade döttrarna Grädde och Honung.

Jonas Sima, Claes Sundelin, Ola Granath med jazzbandet Creole Swing och Lars Ilshammar bygger vidare på bilden av Harning.

En man att förhålla sig till. Som dock alltid slog uppåt, aldrig neråt. Som gillade att stå i centrum, ständigt sökte bekräftelse, odlade sitt självhat, hade insikt om sitt alkoholmissbruk. Misstrodde överheten i alla lägen, men grävde inte djupare, sökte inte fakta som underbyggde sina utgjutelser mot makteliten. Några djupare spår eller stora förändringar lyckades han trots allt inte åstadkomma.

Kanske är det inte så mycket nytt som kommer fram. Men en del aldrig visat material presenteras av Jonas Sima. Som en första filmatisering av En skatteindrivares död, som aldrig blev av sedan Harning farit ut och tagit heder och ära av den kvinnliga filmaren. Som inspelningen av Stocka by the sea blues, hemma hos Sima en blöt kväll, eller Harnings slutord, vad var det jag sa... Samma ord hans vänner ristade in på minnesstenen utanför Hälsinglands museum

Mer läsning

Annons