Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är spelmännens egen önskelista för en bra spelning

/

Visst vill spelmannen ha lön för mödan av arrangören, men det är annat som kommer högt på önskelistan.

Annons

Fiolspelmannen Görgen Antonsson från Vallsta i Hälsingland sitter i en turnébuss när jag når honom. Han jobbar som teatermusiker på Folkteatern, spelar med i Draupner och ger solokonserter. Det är ingen tillfällighet att hans vardag är på teatern. Folkmusiker är vana att improvisera, spela på gehör och behärskar oftast flera instrument. I Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården illustrerar han nedhuggningen av träden med sin fiol…ruggigt.

- När jag kommer till en spelplats är det viktigt att arrangören finns på plats och tar emot, att lokalen är öppen och att det finns ett rum där man kan byta om, berättar Görgen.

- Sen vil jag gärna ha en kopp kaffe, sitta ner och surra lite grann.

Görgens bästa turnéminnen är från små orter där hans besök varit efterlängtat och de som mött upp varit engagerade.

Hembakade kakor och bullar har förhöjt stunden.

I stora konserthus blir man en av flera akter, ”en affisch i mängden...”

Melpa-Jocke Gradin, Sundsvall, är IT-konsult och deltidsmusiker i Melpa-Jockes Jam Club och spelman i Skönborgs spelmanslag. Han jobbar veckovis i Stockholm och spelar då på restaurang Aifur.

- Hembygdsföreningar och spelmansförbund är de sämsta arrangörerna utom Delsbo som gör mycket bra för spelmännen, säger Jocke. Bingsjö har ju inget för barnfamiljer. Där har man har ju tunnelseende. De fattar inte att man måste hitta en ny publik.

- Urkult är också en bra arrangör, de har ett brett program, ..jättemycket för barnfamiljer. Och i Delsbo har man duschar med varmvatten! Vilket lyft med riktig toa och riktig dusch.

Rättviksspelmannen Jenny Bergman presenterades som världens yngsta spelman i Hemmets Journal när hon var 2,5 år gammal.

Nu är hon äldre spelar i Gässbikullor och har lång erfarenhet av arrangörer.

- Det är skönt när man får ett erbjudande och de säger hur mycket vi kan få betalt. Då kan man tacka nej om budet är för lågt, säger Jenny. Man vill inte förstöra för de som enbart lever på att spela.

Lena Jonsson från Bollnäs har Sverige, Europa och USA som arbetsfält. Hon märker att spelställena inte har något offentligt stöd i USA.

- Det är större publik, men sämre betalt, säger Lena. Det är också en helt annan kultur i USA där man går ut mer än i Sverige. Jag skulle inte klara mig på att bara spela i Sverige.

Precis som Görgen pekar Lena på att arrangörens bemötande är viktigt. Att bjudas på mat och kaffe, som artist har man rest och är kanske hungrig när man kommer fram, är uppskattat.

Sen tycker Lena om arrangörer som vågar boka med bredd och smak. Att de vågar lita på sitt eget tycke och smak och inte bara boka kända namn. En bra arrangör får en att säga ”jag går dit, det är alltid bra” Jag vill bli överraskad!

Lena tycke rom festivaler.

- Då får jag lyssna på mina kompisar när de spelar.

Pers Hans Olsson inleder ofta dagarna med att dricka kaffe vid 7-snåret på Rättvikstravet. Travhästar är hans största intresse vid sidan av fiolspelet. 1970 hade han och Björn Ståbi gjort sensation med skivan ”Bockfot”, en live-inspelning från Mosebacke. Den blev en Bibel för en ny generation spelmän och som en historisk nyck bor skivans producent Sid Jansson numera inom synhåll från Hans, i grannbyn Bäck.

Så följde hektiska år med turnéer, spel på Rättviksdansen och Musik vid Siljan. ”Jag och Britta Börjes hade kurser i stugorna vid Stiftsgården, det var en fin tid”. Nu får han uppleva att spela med sonen Alexander som växt i kapp fadern.

Så, vilken arrangör minns han helst?

”Magnus Bäckström på Folkmusikfestivalen i Falun! Han var inte snål. Han var rakt på sak. Och jag fick bra betalt.”

Magnus hade själv turnerat, mött arrangörer på konserthallar och festivaler och visste hur viktigt ett gott bemötande var. Det första mötet präglar hela upplevelsen för artisten.

För Pers Hans blev hans allra första spelning, 1951, avgörande.

- Det var bröllop i byn, i Östbjörka, och jag gick dit med far. Jag var nio år, spelade med de andra och så spelade jag några låtar ensam, berättar Hans. Jag fick 30 kronor vilket var mycket pengar då och så fick jag en kattunge – Truls.

”Och jädrar att jag gick hem och tränade efter det”.

Det här är fjärde och sista delen i vår serie om folkmusikens villkor idag. De tidigare publicerades 22, 26 och 28 oktober.

Mer läsning

Annons