Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hälsingska Hälsingland

/

Hälsingland är något som förnims, men som är svårt att formulera. De säger författaren Maj-Britt Andersson blygsamt i förordet till sin nya bok Hälsingeboken. Och lämnar därefter över en bok på sexhundrafyrtio sidor som motsäger ödmjukheten, och liknar Husbibeln, som kom 1998.

Annons

BÖCKER

Hälsingeboken. Min plats i Hälsingland

Författare: Maj-Britt Andersson

Förlag: Artes movendi

Men här vidgas ämnet, det är inte enbart möten med gårdar, utan med Hälsinglands hela kulturhistoria, från Jonas Åkerström konst till Cyrillus Johanssons arkitektur, däremellan storsnickare, målare, Åsbergsstolen och ostkaka, ja mest allting. Åtminstone i ett personligt urval som MBA smider fast till en slags hälsingekanon, till en dogm.

Estetiken följer idealen från Husbibeln, den är ren, oftast utan människor, fulländad. Författarens kunskap om landskapets bygdemålare ger naturligtvis tyngd och auktoritet åt hennes ord om Reuter, Ädel, Hertman och andra. Det är hennes höga, påträngande ton som gör boken så problematisk.

Hennes budskap kan formuleras lite olika, men hörs alltid. Det hörs när hon tidigt slår fast att Mårten Andersson är Hälsingekulturens genom tiderna största konstnär och en av vårt lands främsta kolorister. Omdömet om Mårten A är normerande, det hälsingska står alltid i en särställning, som enastående, högtstående, banbrytande, och påfallande ensamt. Hon skriver en successionsordning, från 1400-talsbonaderna i Alftafyndet, över målarna Hertman, Reuter och fram till Lillebi Taittinger, dekoratören från Paris.

Jo, mönstringen slås verkligen fast. Mårten A är en stor konstnär, måste han också vara den genom tiderna största? Hur mycket mindre är Fritjof Strandberg? Och kunde man tänka sig en historieskrivning som diskuterade ömsesidigt utbyte, mellan kulturerna, nationerna, klasserna, kanske rent av mellan socknarna? Där Hälsingland faktiskt är den del i världen.

Maj-Britt Anderssons egna texter är kluvna. Det första, den hälsingska självtillräckligheten, är känt. Här utsägs den för sent, förflackad till turistlockelse. I det andra är hon intressantare, framför allt i kvinnoporträtten. Avsnitten om hennes farmor, om fotografen Agnes Andersson, om Anna Lindkvist Adolfssons konst eller den gåtfulla Märsi Stolt är bra. Och hennes styvnackade försvar för utanvidarnas ställning, de fattiga, den har mitt hjärta.

Sorgset lägger jag bort boken med sitt självbespeglande namn. Först en Bibel, sedan en Bok, en böckernas bok om detta vårt landskap. Det är lätt att förföras av bokens motståndslösa skönhet. Men vi slutar tänka när något blir för vackert och det kan väl formuleras som skönhetens problematik, om vilken Andersson tycks lycklig ovetande.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons