Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hälsingland scen för familjegranskning

/

Skog i Hälsingland och skånska Lund är de geografiska polerna i Kerstin Norborgs nya roman. Förväntningarna på denna femte bok är stora, efter all uppmärksamhet hon fick för romanen Min faders hus (2001), både Sveriges Radios Romanpris och en nominering till Augustpriset.

Annons

Den långa titeln har omslagets konstnär, alltid briljanta Lotta Kühlhorn, skrivit som ett läggspel av lösa lappar. Bokstäverna formar orden: Kommer aldrig att få veta om hon hör.

En förlust är berättelsens drivkraft. I romanens dåtid står Estrid i centrum. Hon flyttar till Skog från Lund, gifter sig med bonden Johannes Forshäll i Skogssjö och dör i bröstcancer. Deras yngsta barn, bokens berättare, tas om hand av en faster och farbror.

I bokens nutid söker denna dotter sin historia. Utan egna minnen av sin mor får hon lägga pussel av andras minnen och egna föreställningar. Hon granskar Estrids val av Hälsingland och familjerelationerna i Johannes hem. Hon tänker sig krockarna mellan akademisk borgerlighet och livet med jorden och skogen, där Estrids man genom sin tuberkulos inte hörde till den bästa arbetskraften.

Något av fostermoderns känslostelhet och kroppsliga återhållsamhet återfinns hos dottern-sökaren. I en nyckelscen finner hon en låda med kärleksbrev som hennes man sparat, brev som skrivits från en annan kvinna under en lång tid. Hon blir förstås chockad, men bjuder varken på sin ilska eller sin sorg, utan tiger om sin upptäckt, kanske särskilt för att hon tror att han önskar att hon skall hitta breven.

Tanken slår henne, att det är den otrogna maken som fått henne att börja skriva, börja rota i förlusterna och rasera försvaren. Hon börjar med bilden av sig själv som baby: Små knytnävar som slår i luften, en kropp som spänns i skrik efter en mamma som inte orkar ingripa. Men hon måste väl ha hört barnets gråt?

Kerstin Norborg är en suverän kompositör, då hon varsamt inringar smärtpunkterna, så försiktigt att det kan gränsa till tröghet. Men i stället för att bli ett med huvudpersonen och hennes låsningar, låter Kerstin Norborg henne hitta något nytt som färglägger bilden och hjälper dottern att upptäcka arvet från sina båda mödrar, både närma sig och lämna dem.

Jag tänker på Carola Hanssons familjedramer, där också landskap och förflyttningar har betydelse. Och Kerstin Strandbergs storögda uppdrag familjegranskning, också med Lund som ursprung. Men Norborg är poeten, hennes berättelse känns strängare och vackrare.

Anne Brügge

Mer läsning

Annons