Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Håkan Franck: Starka krafter dödar dialekterna

/

Möjligen har starkt förändrade regionala varianter av standardsvenskan en chans att leva ett par generationer till. Annars är det alltför starka krafter som dödar dialekterna. Dödar, ja, men sällan av illvilja. Det är mer en fråga om tidens gång, och den tycks vara obönhörlig till nackdel för dialekterna.

Annons

Under min uppväxt på 1940-talet var jag tvåspråkig. Liksom nästan alla barn på landsbygden hade jag ett språk i skolan och ett annat – på många punkter annorlunda – hemma hos föräldrar och farföräldrar. I skolan läste vi böcker på rikssvenska och lärarna talade väl i regel god rikssvenska. I radions enda kanal hördes också samma överhetsspråk. Om vi själva skulle skriva något måste det vara på rikssvenska.

LÄS MER: Nu vi sjunga om maten rara –ålderdomligt språkbruk i juletid

I stora delar av landet var skillnaden mellan dialekten och rikssvenskan mycket större, till exempel på Gotland, i större delen av Dalarna och sedan hela vägen norrut till Malmfälten, så jag gissar att skolbarnen där hade mycket svårare problem med språket än vi från Forsa med omnejd hade. Många anser att åtminstone Älvdalsmålet är ett eget språk och borde erkännas som sådant.

Vilken var då skillnaderna mot i dag, de som dödar dialekterna? Den långa skolgången är en faktor. Dagispersonalen talar nog sällan dialekt med småttingarna, och likadant är det uppåt genom hela undervisningsväsendet. Till detta kommer alla media, som naturligtvis enbart använder rikssvenska, (uppblandad med engelska).

Ta bara det tjocka l-et. Detta ljud har ju ingen egen bokstav i det vanliga alfabetet och uttalas över huvud taget inte tjockt i Stockholm och andra större städer. Inte heller söder om skorrningsgränsen. Detta tjocka l-ljud har emellertid till stora delar helt försvunnit ur barnens språk, även här i Hälsingland. Barnen plockar blåbär med tunna l numera.

Den gamla indelningen av substantiven i tre grupper: neutrum, maskulinum och femininum har ersatts av två: neutrum ( t-ord) och utrum (n-ord). I nästan alla dialekter sade man till ganska nyligen han om bänken, skon, pinnen och vägen, medan man sa hon om mössan, stången, dörren och pennan. Exempel: 1) Den här skon klämmer, han. 2) Dä här mössa klämmer, ho. (Egentligen uttalas inget –r i klämmer.)

Utrymmet medger knappast att jag går igenom hela grammatiken på det här sättet, men man kan se samma tendens i hela grammatiken: uttal, betoning, böjning av alla stora ordklasser och så vidare anpassas efter riksspråket, de dialektala språkdragen försvinner. Och nu går det undan!

LÄS MER: Euro? Jorå!

Det kan vara intressant att jämföra med förhållandena i Danmark och Norge. Hur står det till med dialekterna där? I Danmark lär det vara så att köpenhamnskan tar över hela landet i rask takt, men i Norge lever de och frodas. Norge har två skriftspråk, varav det ena, nynorskan, baseras på dialekter. Där finns många drag som är gemensamma med svenska dialekter. Man har bland annat bevarat tregenussystemet och tjocka l-ljud, jämte många andra drag som håller på att försvinna ur svenska landsmål.

Då är det roligt att tidningar då och då fräschar upp åtminstone en handfull egenartade uttryck från kringliggande socknar.

– Vet förresten den unga generationen vad en socken är/var?

LÄS MER: Sägner berättar om livet i Forsas byar

Mer läsning