Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunilla Boëthius: Bakom Kommunalskandalen finns en berättelse vi inte vill se

/

DEBATT: Författaren Gunilla Boëthius är aktuell med en roman om 70-talets fackpampar. Mönstret känns igen i den pågående Kommunal-härvan. Här skriver hon själv i en debattartikel om hur hon oroas av det som sker i Kommunal.

Annons

Om det inte vore så tragiskt skulle avslöjanden som rullats upp i Kommunal kunna vara en nattsvart parodi på värsta sortens direktörsfasoner. Men nu händer det i vad som borde vara motsatsen, en facklig kamporganisation. Varför? Vad har gått så totalt fel? Avgående ordförande Annelie Nordström säger att hon försökte stoppa, men gradvis vande sig vid den ”osunda kulturen”. Hur har den överhuvudtaget uppstått?

I min roman ”Ofri – en passion från 70-talet” som kom ut i höstas, skildrar jag ett fackförbund för drygt 40 år sedan. Sorgligt nog finns där embryot till mycket av det som sker nu. Då myntades begreppet fackpamp. Själv arbetade jag som redaktör på ABF, starkt sammanflätad med facket. Så även om personerna i min roman är fritt uppfunna, så är den miljö och den kultur jag skildrar desto mer autentisk.

Läs mer: Gunilla Kindstrand och Kristian Ekenberg samtalar om ”Ofri – en passion från 70-talet”

Intrigen är en stormig passionshistoria mellan den unga överklasskvinnan Anna och Bengt, före detta stenarbetare, nu vice ordförande i ett fackförbund. Då Anna anställs som redaktör för Stenarbetaren vet hon ingenting om fackföreningsrörelsen, bara att hennes borgerliga föräldrar är emot. Men Anna möter idel värme och generositet på sin nya arbetsplats. Vilken kontrast mot den kyliga överklassmiljö hon vuxit upp i! Tills hon börjar se fläckar på den blanka fasaden, saker hon omöjligen kan acceptera. Vad är det då hon upptäcker?

Då Anna för första gången möter Bengt är han ombudsman i Norrköping. På en konferens talar han engagerat mot den pågående fackliga centraliseringen. För på 60 och 70-talen förändrades facket i grunden. Små enheter slogs ihop till storavdelningar. Kanske ekonomiskt effektivt, men för vanliga medlemmar innebar det en katastrof. Tidigare hade de haft möten i varandras kök. Nu måste de ta sig mil efter mil till centralorten för att göra sin röst hörd. Bengt talar om hur den fackliga rörelsen amputerats, vunnit i makt men sålt sin själ. Han möts av en kompakt tystnad. Gapet mellan ledning och medlemmar växer.

Anna är journalist och vill ha debatt i sin tidning, men stöter tidigt på patrull. Inte ens Bengt kritiska synpunkter på sammanslagningarna får hon publicera. Oavbrutet måste hon kämpa för sin journalistiska heder. Kan hon vara kvar på de villkoren?

Så minns jag klimatet i fackförbundspressen på 70-talet. Det var LO:s linje som gällde i alla viktiga frågor. Då ett beslut väl fattats såg man ingen anledning till debatt (några få tidningar gick någon gång emot.) Denna tystnadens kultur tror jag isolerade de fackliga topparna i en egen sfär. Då finns faran att en ”osund kultur” kan uppstå, som nu i Kommunal.

Bengt är modig och tvekar inte att ta strid med förbundsledningen. Inte underligt att Anna blir förälskad. Så erbjuds han att bli vice ordförande, en enorm upphöjelse. Han tvekar, för han vet vad det innebär: att tacka ja är att lägga ner upprorsfanan. Eller är det tvärtom, äntligen får han makt att driva sin egen linje? I stället blir det makten som slukar honom. Så avväpnas även den mest radikale och hamnar långt från medlemmarna. Ingen förändring sker.

På 70-talet hade facket en starkt patriarkal struktur. Kvinnokampen sågs närmast som ett skämt. Klass gick alltid före kön. Anna upptäcker snart att även om hon i vardagen är jämlik med sina manliga kolleger – så är det annorlunda på konferenser och kurser. På kvällarna, efter ett antal groggar, förvandlas arbetskamraterna till jägare, och hon är bytet. Händer placeras på hennes lår, väsande röster vill veta hennes rumsnummer, hur ska hon kunna freda sig och komma i säng?

Man kan fråga sig om det här egentigen är så farligt, måste inte människor få dricka till och kasta loss ibland? Fast om det alltid sker på kvinnornas bekostnad? Förhoppningsvis går det inte längre till så här, även om avslöjandena i Kommunal gör mig orolig. Jag tror att jämlikhet mellan man och kvinna, dag som natt, är fullständigt avgörande för en levande och fungerande facklig rörelse.

Fotnot: Gunilla Boëthius är aktuell med romanen ”Ofri – en passion från 70-talet”.

Mer läsning

Annons