Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gripande om schizofreni

/

Eli hör röster. Det har hon gjort sen hon var sex år. I huvudet har hon ett gäng med fyra killar som talar om vad hon ska göra och inte göra. Karin Kämsby har läst Beate Grimsruds roman En dåre fri.

Annons

Om Eli ska slå sönder avdelningen på psyket är det Erik som befaller. Om hon ska klä upp sig och tokshoppa är det prins Eugen som håller i rodret. Espen kommer när hon spolar vatten i kranen och då är det dags att gråta.

Den här Eli har en livshistoria som är direkt kalkerad på Beate Grimsruds egen. Hon har gett ut samma boktitlar, gjort samma filmer, är uppvuxen i Norge, har gått på skrivarlinje på folkhögskola och fått samma litterära priser som Beate Grimsrud. Och båda är dyslektiker. Det nya är rösterna, psykosen och schizofrenin.

Boken är skriven i jagform. Det är oklart om berättelsen är självbiografisk eller påhittad. Men avsikten tycks vara att den ska framstå som en självbiografi.

Mot slutet av boken börjar Eli skriva en bok om sina röster. Den boken kan förmodas vara samma bok som nu getts ut. När den kommer ut ska Eli ta livet av sig. Det är ett effektivt sätt att skapa spänning kring verket, tidigare prövat av Ann Heberlein i boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det som gör mig osäker på om En dåre fri verkligen är en självbiografi är det glänsande språket. Mitt i de värsta psykotiska tillstånden är Elis språk vackert, sammanhängande och meningsbyggnaden perfekt. Inga språkmaterialistiska experiment här. Inte heller något av psykosens och schizofrenins osammanhängande tal och sönderbrutna språk. Annat än i en av de journalanteckningar som med jämna mellanrum varvas med Elis egen berättelse, där det nämns att patienten talar osammanhängande.

En annan märklig sak är att Eli vet om att hon är sjuk, vilket inte heller är så vanligt bland människor med schizofreni och psykoser. Men kanske är sjukdomsinsikten något som kommit i ett senare skede av sjukdomen.

Hon får en fantastisk sjukvård. Hon kan sitta på sjukhuset och skriva sina romaner. Hon både får och vill ha psykoterapi. Hur många schizofrena får det?

Eli får permis från sjukhuset för att själv gå till en terapeut på stan. När hon krossar en vas hos terapeuten kommer psykvården fram till att psykodynamisk terapi inte är bra för henne. Då får hon en kognitiv terapeut som kommer hem till henne i stort sett dagligen och försöker lära henne rutiner som att gå och lägga sig på kvällen, stiga upp på morgonen, äta mat, sova på nätterna, inte dricka kaffe mitt i natten och att stänga av rösterna.

Därutöver har hon har en svärm av kontaktpersoner som följer henne så fort hon ska någonstans, till och med på joggingturer. Kanske finns det en speciell gräddfil inom psykvården för kända författare.

Naturligtvis är det oförskämt att påstå att skildringen av schizofrenin inte är trovärdig om det är så att Beate Grimsrud verkligen är eller har varit lika sjuk som Eli i boken. Det glänsande språket kan vara ett konstnärligt grepp för att göra berättelsen mer uthärdlig för läsaren. Den är oerhört omskakande och gräver sig djupt in. Skildringen av barnet Elis utsatthet i den sjuka familjen med de galna föräldrarna är hårt drabbande. Med en sådan barndom borde alla bli psykiskt sjuka.

Karin Kämsby

Mer läsning

Annons