Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gärna minimalism, men inte utan våra minnen

KRÖNIKA: Margaretha Levin Blekastad om ett stort skåp och författaren Nicole Krauss.

Annons

Flyttkarlarna undrade om "åbäket"gick att ta isär.

Det gjorde det inte. Det gick inte in i hissen heller.

Åbäket.

Det är inte så jag ser på det.

Otympligt, men älskat. Det stora skåpet rymmer både porslin och en uppsjö av minnen. Foto: Privat

Jag är djupt fäst vid det där stora, mörkbruna skåpet med utsirat blommotiv, som tar upp en del av vardagsrummet.

Jo, det är tungt, otympligt och svårt att baxa uppför trappor.

Ändå har det följt mig genom 30 år av flyttar mellan lägenheter och hus på en rad olika platser.

Men det var först när jag, för några år sedan, läste Nicole Krauss fantastiska och originella roman ”Det stora huset” som jag insåg vilken roll det där skåpet, som kommer från min farmors hem, har spelat i mitt liv.

I "Det stora huset" får författaren Nadia ta över ett skrivbord från en chilensk poet. Han hävdar att det en gång har tillhört Lorca.

Skrivbordet, som är gigantiskt och utrustat med mängder av lådor, blir kvar hos Nadia och blir en viktig del av hennes liv. En möbel som växer till något mycket större.

Som "åbäket".

Varje gång jag har flyttat, och det börjar bli ganska många, har jag först av allt funderat på hur det där skåpet ska få plats.

Jag inser att det låter lite egendomligt. Som om skåpet har fått ta över och få alldeles för stor betydelse. Det är visserligen stilfullt och vackert och rymmer hur mycket porslin, glas och linne som helst. Men ändå. En möbel är en möbel.

Men så enkelt är det ju inte. För mig är ”åbäket” en länk till en älskad farmor och en uppsjö av minnen. En påminnelse om förluster, om man så vill. Och om vem jag är och var mina rötter finns.

Nicole Krauss roman kretsar kring just den frågan, hur vi bär våra förluster med oss genom livet.

Jag tänker på ”Det stora huset” och farmors skåp när jag läser en artikelserie i Svenska Dagbladet om minimalism som ny trend. Om människor som vill minska sin konsumtion och rensa bland sina prylar.

I artiklarna beskriver de hur de gör sig av med ägodelar som de inte behöver.

Jag har all respekt för viljan att minska konsumtionshetsen och dra ner på shoppandet.

Däremot är jag skeptisk till att det handlar så mycket om nytta. Att vi enbart ska omge oss med saker vi behöver, ur en praktisk synvinkel.

Då blir minimalismen en trend som knyter an till andra strömningar som har fokus på kontroll och funktion. Rätt antal träningstimmar. Enbart nyttig mat. Lagom mycket sömn.

Det känns lite kyligt. För mycket förnuft och för lite känsla.

Jag tror att vi behöver de där onyttiga föremålen som påminner oss om vilka vi är och vilka vi har varit. Och om människor som stått oss nära.

Den där blå vasen, som är en av få saker jag har kvar efter min far. Nallebjörnen med speldosa i magen, som bodde hos farmor. Och den där färgglada filten, som mamma virkade och sydde.

Visst kan vi vårda våra minnen utan föremål som tynger oss. Men jag tror att de är en hjälp på vägen. En påminnelse, som förhoppningsvis kan få oss att ta bättre vara på varandra.Innan det är för sent.

Gärna minimalism, men inte utan minnen.

Mer läsning

Annons