Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fuck work?

/

Cyniskt och populistiskt?
Roland Paulsens bok "Vi bara lyder" utlöste en stor diskussion kring arbete, arbetsförmedling och arbetsnormer i Sverige. Lasse Ekstrand menar att det är hög tid att granska vad Roland Paulsen egentligen säger.

Annons

En arg, ung man. Han kom som från ingenstans och slog igenom med dunder och brak i arbetslivsdebatten. En framgångssaga.

Våren 2013 medverkade han som inledningstalare vid ett mycket välbesökt seminarium i Malmö om den av många ifrågasatta, men av politikerna omhuldade arbetslinjen.

Tillsammans med Birger Schlaug, Nina Björk och undertecknad. Han fick en fråga från någon i publiken om vad göra åt sakernas eländiga tillstånd i samma arbetslinjes förnedringsland. Svarade med att förespråka utomparlamentariskt agerande, som att pysa luft stadsjeepar. Vad som skulle uppnås med det, förblev oklart. Detta var innan Husbykravaller, Kärrtorp och annat. Alltså kunde det låta häftigt att föreslå sånt.

Sedermera skrev han en bok om Arbetsförmedlingen, med titeln "Vi bara lyder" (Bokförlaget Atlas) som blev mycket uppmärksammad genom sin hårda, för att inte säga hånfulla kritik av fotfolket, plågoandarna till tjänstemän. Han ifrågasätter på ett ställe i boken om dessa kapos överhuvudtaget förmår tänka eller känna. Däremot uttrycker han sympati för sparkade generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist – hon som allvarligt misskötte sitt ämbete, författare till den famösa boken Management by love, en titel som faktiskt inte skall uppfattas ironiskt - som spontant kramar om honom när de träffas. Sympati känner han också för den avpoletterade Sven Otto Littorin. Kanske bländas han av dessa båda tidigare högdjur, räknar dem som ”mina nya bekantskaper”. Fint folk, skulle min morfar rörsliparen ha sagt. Syrligt.

Han uppträder som om han vore den förste arbetskritikern, något han blivit kallad, på svensk botten och i svensk offentlighet. (På omslaget hävdar förlaget att hans arbetskritik är ny, vilket naturligtvis inte är sant.) Förmodligen av akademiska karriärskäl. Nämligen vanligt inom akademin att ”glömma” dem det borde refereras till om man vill vara intellektuellt hederlig. Han är inte den förste vid Lunds Universitet som odlar denna selekterande konst. Det gäller att vara först – för att kunna vara först till attraktiva professorsstolar.

Internationella namn i den kritiska samhällsdiskursen lyser med sin frånvaro i "Vi bara lyder". Paul Lafargue, med klassikern "Rätten till lättja". André Gorz. Vivianne Forrester. Kanske finner han ingen anledning nämna några andra eller föregångare. Definitivt inte gamla stötar som Gunnar Adler-Karlsson eller Lasse Ekstrand. Kanske begår han ett fadersmord i det tysta. Eller vill, just av karriärskäl, mörka de kontroversiella tänkare som annars kunde ställa till det hos de akademiska ordningsupprätthållarna. Man vill inte riskera att börja förknippas med de utstickande och akademin utmanande.

Han förespråkar vitt och brett i olika sammanhang, så fort han kommer åt, att det är skit att arbeta. Ingen borde arbeta. Bara skit och meningslöst. Särskilt okvalificerade arbeten. Sådana där som arbetarklassen ägnar sig åt, framförallt dess kvinnor. Invandrares skitjobb torde väl även räknas dit.

Det slår an, sådana djärva tag. Och okritiskt mottagen – knappast någon avvikande röst i den samstämda kören - har hans plädering blivit. Radikalpopulism kunde det benämnas, om det inte hade en cynisk klassbias.

Ingen djupare analys – det stannar på ytan. I beskrivning och fördömanden.

Inget diskussion i termer av fördelningspolitik. En diskussion viktigare – och makten mer utmanande - än den svävande om att arbeta eller icke. Hur fördela det som gemensamt produceras? Vad kan fördelningen användas till? Och vem som skulle kunna föra kamp om detta? De föraktliga som står i skitjobb? Akademiker som han själv? Han kan ju knappast räkna med Littorin och hans gelikar. Hur sympatiska de än kan tyckas.

Marx skiljde på arbetet i termer av bytesvärde och bruksvärde, medel och mål i sig (självförverkligande i det andra fallet). Men denna mer distingerande diskussion kan jag inte finna hos den uppburne arbetskritikern. Underförstått blir arbete och lönearbete samma sak. Marx skulle inte ha skrivit under på detta. Distinktionen är avgörande.

Överhuvudtaget har det slagit mig att många av dem som skulle kunna benämnas arbetskritiker – jag har föreläst för och diskuterat med dem i samband med att jag varit inbjuden att tala om medborgarlön - inte är särskilt pigga på att läsa på eller fördjupa sin analys.

Det orkar man inte riktigt med. Det räcker med att det är coolt och fräckt – fuck work. Att rekommendera läsandet av Marx, Kapitalet eller hans alienationsteorier – det är lönlöst. Bara så jobbigt att läsa på. Och onödigt.

Arbetskritik som underhållning - inte för de arbetslösa eller de i skitjobb men däremot för en alltför hårt arbetande och privilegierad medelklass som söker kittlande men softa provokationer. Och som via RUT – eller kvittolöst - fixar de fördömda skitjobben, slipper förnedra sig till att göra dem själv. Med ett uns av dåligt samvete, åtminstone bland dem som kallar sig vänster. Arbetskritik blir i detta perspektiv ett slags legitimerande av en snedvriden arbetsfördelning.

Politiskt ofarligt blir det hursomhelst.

Så får man fina priser.

Klappar på axeln från det etablissemang vars fordon vi uppmanades sabotera.

En för den politiska och ekonomiska maktens bevarande nyttig om än rolig figur, undvikande de verkligt svåra frågorna.

Kanske utan att fatta det själv.

Roland Paulsen är hans namn.

Lasse Ekstrand

En hånfull kritik av fotfolket. Lasse Ekstrand sågar den hyllade boken "Vi bara lyder" av Roland Paulsen.

Fotnot:

Artikeln har korrigerats avseende ett sakfel.

Mer läsning

Annons