Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För oss som aldrig blev valda

/

Det som fängslar mest hos de äldre författarkvinnorna är alla män de skriver om i biografierna.

Annons

Kerstin Thorvall är så klart nummer ett med boken Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Margareta Strömstedt kommer inte långt efter med sin Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte, där hon beskriver hur hon gnider sig mot okända män i tunnelbanan så att hon får orgasm.

Yvonne Hirdman ligger heller inte på latsidan i biografin Medan jag var ung. Det är ständigt nya förälskelser.

Agneta Pleijel skriver i nya biografin Spådomen: “Att slingra sig ur de oupphörliga sexuella kraven – det var som att gå genom en tät häck av fordringar – men utan att såra. (-) Ett evigt käxande och tjatande från män som inte tålde att bli avvisade.”

Det är så fascinerande med alla dessa kvinnor som tvingats avvisa så många män under sina liv. Undrar hur Pleijel & co:s livshistoria blivit om de var sådana som inte lockade en enda man.

Jag har haft noll (0) män som varit på mig och tjatat och mitt liv är så långt ifrån dessa författare att det blir helt exotiskt att läsa dem.

Suzanne Brøgger är så klart i en klass för sig med sexorgier i Thailand som femtonåring med dubbelt så gamla män, erotisk brevväxling med säd i, sex per annons, onanibilder i pressen. I dagboken skriver hon att hon skjuter upp mensen och ”tar en hor-vecka. Hon känner att hon inte kan göra annat när alla män väntar på henne.”

Brøgger har varit till stor hjälp när jag försökt formulera varför jag älskar familjen så mycket. Det är för att SLIPPA ”den fria kärleken”. För oss som aldrig blev valda är den fria kärleken en mardröm. För oss är kärnfamilj och barn det enda alternativet då vi slipper befinna oss ute i den så kallade friheten och plågas av nederlag på nederlag. Att aldrig vara tillräckligt intressant sätter sina spår. Tillsammans med våra barn får vi uppleva ett lugn, livet får en mening och vi får kärlek.

Jag älskar Brøgger allra mest för hennes kamp emot det ”naturliga” och ”normala” och att hon beskriver sin ”terrormetod” som färgkrita. Mörklila ända upp till brynen, brandgult på kinderna och självlysande vita läppar.

”Jag har använt mig själv till vadsomhelst för att bli vemsomhelst”, skriver hon och lägger till ”det gäller att väcka anstöt”. Hon är en av dem som går i den motsatta riktningen.

Enligt Brøgger är all sorts sexualitet och alla sätt att leva rätt och det tolkar jag som att det är okej att leva i en kärnfamilj, så som Brøgger själv gjort de senaste trettio åren och inte tillåtit någon att fota eller nämna hennes man och barn.

Mer läsning

Annons