Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkmusikkonsert i feminismens tecken

RECENSION Beata Bermuda är Linnea Aall Campbell, Hanna Andersson och Samantha Ohlanders. På lördagskvällen höll de hov i Växbo kapell med ett 30-tal entusiaster i publiken.

Annons

De är kända som den feministiska folkmusiktrion, som förvaltar ett arv där folkmusiken låter sig influeras av sin samtid. Tre fioler, tre röster. Deras budskap är starkt och de kanaliserar en hel generations frustration och farhågor kring klimathot, högerextremism och patriarkalt förtryck. Aall Campbell och Ohlanders har båda amerikanska medborgarskap och på damernas valsedel står definitivt inte republikanska Donald Trump. Dessa åsikter deklameras med eftertryck, och överhuvudtaget är det mycket snack mellan låtarna som inrymmer både högt och lågt. Kanske inte helt konstigt då Samantha Ohlanders även har haft en humorshow i Sveriges Radio. Den stora behållningen ligger dock inte i dessa för många självklara politiska ställningstagandena, utan i musiken självt. Trion har stora ambitioner med sina texter, men tyvärr skulle många av låtarna tjäna på att vara instrumentala då musiken talar ett mycket tydligare språk än texterna.

Girl Power var ledordet under helgens folkmusikkonsert. Foto: Maria Dahlström.

Den av Ohlanders komponerade ”Restless Legs” inrymmer mycket fina nyanser, iver och nerv, och det känns som en låt som till exempel Kate Bush skulle kunna göra till sin egen. För texten kräver styrka och övertygelse, något som trion dock inte gemensamt alltid fullt ut levererar sångmässigt. Däremot trakterar gruppen fiolerna på ett mycket spännande sätt som definitivt ger mersmak för både traditionell folkmusik och dess fusion med modern indie och amerikansk singer/songwriter-tradition.

Det är när gruppen river av Bergsjös finest Blind-Pelles Selanders polska, respektive From-Olles partyhit ”Sjuan”, som Beata Bermuda landar på mer beprövad mark och i ösigt folkmusiktempo verkligen visar vilka skickliga musikanter de är.

En av kvällens höjdpunkter är Hanna Andersson komposition ”Sommaren”. Här fungerar både sången och texten utmärkt, och det skulle lika gärna kunna vara en ung Olle Adolphson som skrivit den. Kanske är det att den är på svenska som gör att texten inte känns konstlad. Kanske även Anderssons ”American Friend” skulle komma mer till sin rätt om en tolkning av denna riktigt fina låt gjordes på Anderssons modersmål.

Efter en vackert vemodig finsk vals, så kommer den riktiga behållningen när det handlar om att ifrågasätta det mansdominerade folkmusikarvet. För bakom varje hyllad gubbe står det en jänta och spelar ännu bättre. Och på varje fäbodvall har utvecklats en musiktradition som alltför ofta skuggas av musik av män, för män, framförd av män, och så vidare.

Rösten ska användas som vapen, menar trion. Andemeningen är den rätta; stå upp, och säg din åsikt, visa solidaritet och civilkurage, kämpa för att göra dig själv hörd. Men man ska ej heller glömma att musiken kan användas som vapen i sin egen rätt. Vi pratar inte om en stråke i ögat eller att tappa en kontrabas på någons fot. Skriver man inte texter och levererar stämsång som exempelvis First Aid Kit, så är det ibland bättre att fokusera på det som bäst för fram ens budskap. Det viktiga är inte alltid vad man säger, utan hur man säger det för att människor verkligen ska lyssna och beröras. Annars blir man inte mer än ytterligare en suggestiv viskning i en kör av goda intentioner. Beata Bermuda har både kompetens och begåvning att leverera finstämd fäbodpunk som får knätofsarna att darra.

Efter pausen där familj och vänner minglar över bulle och kaffe så bjuder Beata Bermuda på två bitar från Finland, samt en låt komponerad av Sveriges enda professor i folkmusik - fiolspelmannen Sven Ahlbäck. Sedan framför gruppen två av sina egna låtar; ”Blinded Eyes” skriven av Hanna Andersson, respektive Linnea Aall Campbells låt om rymdångest och miljöpåverkan. Den senare låten tangerar proggen och tilltalet är rätt på sak.

Gössa-Anders från Orsas dotter får därefter sin välförtjänta tid i rampljuset när trion spelar en egenkomponerad medley med inspiration från de ofta mycket begåvade kvinnor som fick stå i skuggan av musicerande fäder och bröder. Stycket kallar de ”Gössa-Anna Goes Crazy”. När medleyn får ett riktigt svängigt folkmusiksstomp så utbrister en man förtjust till sin kamrat i publiken ”Men de spelar ju som riktiga karlar”. Exakt i det ögonblicket så förstår man Beata Bermudas betydelse för folkmusikklimatet tillika musikklimatet i stort. Det handlar tydligen om att man ska kunna spela ”lika bra” som män, det vill säga att männen utgör normen, den måttstock mot vilket allting mäts. Så när Beata Bermuda deklamerar att deras manliga kollegor möjligtvis kan få följa med som förband när de ska ut på världsturné, låter det inte kaxigt utan snarare högst rimligt. När gruppen sedan levererar en systerpolska från Orsa så tvekar ingen längre på den saken. Girl Power till trots så framförs kvällens sista låt tillsammans med Beata Bermudas första gästartist någonsin - den mycket uttrycksfulle Johan Lindbom på kontrabas. Och någon säger ”ja, han spelar ju nästan lika bra som jäntorna”.

Annie Lennox och Aretha Franklin sammanfattar det kanske bäst i deras ”systerpolska i fyrtakt” från herrens år 1985 - ”Sisters Are Doin' It for Themselves”. Gössa-Anna stampar säkert takten.

Beata Bermuda består av Linnea Aall Campbell, Hanna Andersson och Samantha Ohlanders. Foto: Maria Dahlström.

Mer läsning

Annons