Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fin debut av genuin knasboll

/
  • Martin Luuk debuterar med en roman om ett par begåvade väninnor.

LITTERATUR: Kristian Ekenberg läser Martin Luuks "Gud har för mycket tid".

Annons

Många försöker vara originella, säregna eller rent av knasiga. Men få har en genuint egen och udda blick för världen. Martin Luuk har det, på gott och ont. Det är spännande att få uppleva världen med hans ögon i debutromanen ”Gud har för mycket tid”.

Jag tvekar att skriva debutroman, men det står onekligen så där på omslagets flik, även om Martin Luuk redan har gjort sig ett namn med kortare prosatexter och som medlem i Killinggänget. Han får sägas vara en ovanligt meriterad debutant.

”Gud har för mycket tid” följer väninnorna Johanna och Gabriella genom livet, från att vara ett svårartat vi-mot-dem-par i ungdomen till ett vuxenliv där Johanna är bättre på att tygla sin begåvning och där Gabriella har svårare att buteljera de kreativa blixtar som sprakar i hennes hjärna. Johanna blir en firad konstnär, vars karriärhöjdpunkt består av att dränka Sala i mensblod från luften, medan Gabriella går ner sig och blir besatt av svanar som hon tar hem till lägenheten. Johanna kan anpassa sig till samhällets normer, medan Gabriella – som skulle kunna bli allt hon vill, enligt Johanna – liksom har genomskådat alltings fåfänglighet och inte ens ids att börja springa det livslånga loppet.

Persongalleriet vidgas med en rad udda existenser, som mannen som anställer människor för att lyssna igenom hans enorma skivsamling och en viss herre som kallas Autoerotikens fader, förespråkare för onanin som vägen till ett bättre samhälle, inte minst för kvinnorna.

Det sista är ett exempel på den feministiska blick som genomsyrar romanen, inte bara i porträttet av Johanna och Gabriella, utan i hela Martin Luuks syn på världen. Martin Luuks penna och ämnet i Maria Svelands nya roman ”Befrielsen”, om kvinnor som slår tillbaka mot männen i en stad som lever i skräck för en serievåldtäktsman, hade varit en intressant kombination.

Han har ett behagligt sätt att glida in och ut ur Johanna och Gabriellas liv, som om tiden redan låg färdig i form av en å och det gick att ta ett dopp på olika ställen längs med vägen.

Vid ett par tillfällen blir jag riktigt rörd av väninnornas relation. Martin Luuk har ett sätt att betrakta människor som gör det lätt att känna ömhet inför dem, som vore de husdjur. Han har inte bara en spännande syn på världen, språket att förmedla denna syn finns också. Romanen avslutas med orden: ”Jag tittar in i människors ögon och ser deras själar. Jag ser att de är konstiga innerst inne. Och det gör mig upprymd, kanske rent av glad.” Kanske är det så, men riktigt så konstiga som Martin Luuk är vi inte.

Mer läsning

Annons