Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett ursinnigt värdinnedjur

/
  • Aase Bergs ursinne är både glädjande och uppfriskande, skriver Kristian Lundberg.

En viktig dikt som vågar och vill. Kristian Lundberg lovordar Aase Bergs "Hackers".

Annons

Det finns en direkt och avgörande ton i Aase Bergs nya diktsamling ”Hackers” Det är en ton som är både extremt närvarande och samtidigt – på ett paradoxalt sätt som bara lyriken kan erbjuda – avlägsen, distanserad.

Det skulle vara för enkelt att beskriva det som en kroppslig närvaro. Hennes ursinne tycks mig dock vara rent fysiskt. Det är också präglat av en ideologisk hållning bortom samtidens förenklade schabloner. ”Hackers” har en uppgift. En hållning. En etisk premiss som inte är förhandlingsbar. Det märks redan i det som kan beskrivas som samlingens prolog. Det är här hon anger tid och tempo. Det är möjligt att det finns en poetik dold mellan raderna: ”Det här är ett hot: Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret, uppkopplad mot slappköttade parasiter såsom lata män och manipulativa knullviljor och bortskämt omedvetna sällskapshjon." Det är uppenbart att själva skrivandet är en fysisk process, tätt sammankopplat med kroppen och den levande organismens alla rörelser. Men. Det vilar också en exakthet i ögonblick av självklarhet som faktiskt är direkta kontraster mot det den mer våldsamma expressionismen. Det är möjligt att hon ställer barnets ännu inte instöpta form mot det våld som det kan innebära att vara människa i ett modernt samhälle.

”Min lilla flicka kliver in i ett rum, vilket som helst, och presenterar sig: ”Ich bin Alma!” När du dissar mig har det inte med mig att göra. Jag har inte sagt för mycket eller för lite, varken för desperat eller avmätt. Och om så vore! Om du inte kan ta mig, då är det ditt problem. Ich bin Alma. Går runt världen och är: Ich bin Alma!”

Diktsamlingen är indelad i flera avsnitt med titlar som ”Motormännen” där det också tycks mig finnas en slags motsatsförhållande mellan det som vi kallar civilisation och det som vi kallar det vilda – det är bara uppenbart att vi valt att benämna de olika delarna vid fel namn. Det som vi kallar för civilisation är ingenting annat än en amöba som slukar sig själv – ett slags ständigt hungrigt djur med kapitalistiska förtecken:

”Getter sammanträngda,/stelblundande fartvind/hopklumpas på flaket/Hastighetens tystnad/Shenzhen-Guangzhou Expressway/Hur kan ni göra detta mot det outsagda?”

Det är en central fråga. Hur kan ni göra detta mot det outsagda? Aase Berg svarar just med en slags intensiv närvaro som är både på mikro och makronivå – och hon gör det bland annat genom att just inte komma med entydiga och enkla svar – för är det inte just entydigheten som har skapat dessa snabba motorvägar för tankarna där alla svar skall komma innan frågan ens har ställts?

Det är symptomatiskt att titeln på hennes samling är ”Hackers”, det vill säga en grupp av människor som på olika sätt försöker att underminera och överlista systemet på systemets villkor. För att kunna knäcka en kod måste du nämligen kunna koden – och för att kunna formulera en civilisationskritik måste du ingå i just det sammanhang som du vill lämna eller kritisera. Det är på ett sätt en förbannelse. Du kommer alltid vid en given punkt stå i förbindelse med den makt som du vill krossa. ”Hackers” kan tolkas som en slags utomparlamentarisk politisk rörelse i diktform, ett försök att skapa en helt blank bild. "Tabula rasa – dukade bordet/ som krossats/under sin egen tyngd” skriver hon vid ett tillfälle.

Det finns också en kritik som jag föreställer mig är riktad mot det patriarkala system av våld som vi hela tiden ser avteckna sig: ”Spritmannen/ i manskroppen är 100 kilo tyngre/än en människa/mot väggens handtryck” Vid ett senare tillfälle skriver hon: ” Husbonden slår eller inte,/antingen han slår/ eller inte,/så slår han” Vi har med andra ord skapat en slags civilisation där vi är annekterad av våld. Det spelar ingen roll om vi blir slagna eller inte. Vi hukar oss redan. Vi är redan märkta av det synliga och osynliga våldet.

”Hackers” är en expansiv, utmanande dikt som hela tiden prövar och överger. Det är en dikt som också spränger sina egna givna gränser. Den flödar över mot ett område inom den samtida dikten som jag sällan får glädjen att möta – en dikt som verkligen vågar och vill någonting mer än bara skydda redan givna positioner.

Aase Berg tycks mig vara ursinnig. Det är både glädjande och uppfriskande. Men framför allt är det viktig dikt som vågar så mycket mer än vad vi brukar få lov att läsa och se. Jag välkomnar hennes samling på så många olika samtidiga plan, inte minst i det att hon genom ett slags citat och collageteknik lyckas göra litteratur som faktiskt är mer än bara litteratur.

Mer läsning

Annons