Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett brukssamhälles uppgång och fall

/

Annica Wennströms roman "Svart kvark" imponerar på kultursidans recensent Christer Nilsson.

Annons

Holmsund 1936. Tiden före folkhemmet. Med arbetslöshet, nerläggningar, politisk oro. Inte så olik den tid vi själva lever i. Det är upptakten i Annica Wennströms roman ”Svart kvark”. Hennes andra roman efter debuten med ”Lappskatteland” 2006. Och ett vill jag bara säga: lägg den här författaren på minnet. ”Svart kvark” är en utomordentligt stark och välskriven roman. Om ett brukssamhälles uppgång och fall, om kärlek och drömmar, om självförakt och skam, om uppror och frihet och svårigheten att hitta sig själv.

Fyra ungdomar står i centrum. Josefa, splitvedsjäntans föraktade dotter. Upprorisk och med radikala åsikter. I sina manskläder, sitt utsläppta hår, sin okuvlighet utmanar hon konventionerna, talar för en annan kvinnoroll än normen. Sandor dras till henne, men är kluven mellan sin längtan till henne och önskan att höra till samhället, gemenskapen. Nikanor, hans vän, är av tattarsläkt och betraktas också som eljest i samhället. Han bär på något drömskt och farligt, som lockar den milda och godsinta hemmadottern Mildred.

Genom sitt sätt att vara, sina åsikter och sin vänskap får de fiender och till slut splittras gruppen. Josefas mor, Sjörövar-Jenny, tas in på dårhus och själv flyr hon i en båt ut på Kvarken. Har hon drunknat eller lever hon? Den som vet svaret är Nikanor, som var med i båten, men han tiger. Sandor står inte ut med sorgen och mönstrar på ett fartyg och Mildred blir med barn och gifter sig med Nikanor.

I den andra delen flyttas vi fram till 1984. Folkhemmet blev inte vad man tänkt sig. Trots snörräta gator, välansade trädgårdar och att mycket av det gamla försvunnit, så är människorna invärtes lika tomma, lika ensamma, ja, kanske ensammare. Och fortfarande finns de som är utanför, som bespottas och hånas för sitt sätt att vara. Personerna är nu andra, men de har alla kopplingar till den fyrklöver som vi mötte i den första delen. Tonårstjejen Alexandra, som påminner om Josefa, ställer frågor som rör upp känslor hos Sandor och Mildred, som nu blivit den som hålls för tokut. Lilly-Linn är Alexandras vän och beundrare, men också den som vill höra till och vara en del av gemenskapen. Men hennes drömmar möts av förakt och likgiltighet. Nikanor lever som den undflyende och gäckande person han alltid varit. Och hans barnbarn Lars söker förstå vem han är, hitta en identitet.

I en avslutande epilog rätas till sist frågetecknen kring Josefas försvinnande ut. Medan Alexandra, som nu är gift och har två barn, inte vet vilken väg hon ska välja.

Christer Nilsson

Mer läsning

Annons