Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ernman är ett bra val

/

På nyårsafton läser operasångerskan Malena Ernman från Sandviken Tennysons nyårsdikt på Skansen. Ett kontroversiellt val, menar vissa. Men vad är det som är kontroversiellt med antirasism? frågar sig Kristian Ekenberg.

Annons

Läs även: Ernman vill ringa in det nya året iklädd SAIK-mössa

Av hedersuppdrag i offentligheten tillhör förtroendet att läsa ”Nyårsklockan” på Skansen de tyngre.

Visst, de sätter inte vilken pajsare som helst intill julgranen i SVT på julafton, men rollen har devalverats sedan Arne Weises dagar, när han anlade en min som man annars mest ser i amerikanska presidenters tal till nationen från Ovala rummet.

Det slår också en annan indikator på att en celebritet har upphöjts: Äran att få sommarprata (även om man snart väntar sig att producenten Bibi Rödöö tar med sig ett ceremonisvärd till den årliga presentationen som sommarpratarna och adlar dem).

Läs mer: Camilla Dal frågar varför det inte blev någon bok om Olga Lindgren

Intresset för vem som ska leda ”Allsång på Skansen” eller ”Melodifestivalen” kanske är större, men den talangpool som dessa kycklingar plockas från är så mycket större och mer förgänglig.

Läsningen av Alfred Tennysons nyårsdikt har en annan tyngd. Den svarta nordiska natten som fond – den ”bistra nyårsnatten” som det heter i dikten – med andedräkten dramatiskt bolmande ur munnen, en stark röst som tystar det förväntansfulla sorlet och pondusen av en lång karriär på scenen.

Och så den lilla klubben av företrädare, en exklusiv skara, ett svenskt Mount Rushmore upplyst av nyårsfyrverkerier: Anders de Wahl, Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Margaretha Krook, Jan Malmsjö och Loa Falkman. Den senare gjorde ett mindre lyckat framträdande i fjol och har i år fått träda tillbaka, efter att ha accepterat en annan av dessa märkliga vandringspokaler i offentligheten, av betydligt mer tvivelaktigt värde: Rollen som ICA-Stig.

Obestridligen mer lukrativt, men det höjer bara statusen på uppdraget att läsa ”Nyårsklockan”, som siktar på högre värden än de världsliga belöningarna.

Och så i år, Sandvikens Malena Ernman. Ett val som fick diverse troll att upphetsat sätta glöggen i halsen och kasta sig över tangentborden för att lämna slemspår över nätforum och kommentarsfält.

Malena Ernman beskrivs som en ”polariserande” figur, för att använda ett av de snällare ord som brukats i dessa sammanhang.

Hon anses till och med vara så polariserande att nyhetsartiklar, som skrevs när hon presenterades som årets uppläsare, vinklade på den aspekten. SVT fick svara på frågor som släpats ut direkt från trollhålan om det kontroversiella i att låta Malena Ernman föra traditionen vidare.

Nu kan man undra vad det är som är så polariserande med Malena Ernman. Har hon tecknat Muhammed som rondellhund? Har hon sålt vapen till diktaturer? Har hon sprungit runt med järnrör på stan?

Nej, hon har blivit en profil för antirasism och ställningstagandet för alla människors lika värde.

Någon läsare kanske tycker att jag gör mig medvetet dum nu. Som om jag inte förstår den politiska sprängkraften i valet av att låta en profilerad antirasist få detta hedersuppdrag.

Men vilket politiskt parti skriver i sitt partiprogram att de är rasister? När Soran Ismail i SVT-serien ”Absolut svensk” sökte efter en människa som öppet kallar sig rasist, fick han söka med ljus och lykta för att kunna intervjua en sådan.

Producenten för nyårsfirandet i SVT, Anders G Carlsson, hade ett bra svar när Aftonbladet ställde frågan. ”Vi vill ha en person som har både folklig och, om jag uttrycker mig slarvigt, kulturell bredd och det har hon verkligen. Sen har hon också blivit en symbol för människors lika värde, som SVT definitivt skriver under på. Det står till och med i vårt sändningstillstånd att vi aktivt ska stå för det.”

Saken är den att Malena Ernmans kritiker inte vill att SVT ska ha som policy att värna alla människors lika värde.

Debatten är en märklig pendang till en större tendens att höger-vänster-indela dessa frågor. Inte bara av bruna nätskribenter. Även Expressens ledarsida knorrade över att vad de ansåg vara vänsterprofiler fick glassiga SVT-uppdrag. Statsvetaren Ulf Bjereld skrev i ett svar på den kritiken: ”Jag har aldrig uppfattat henne som vänster, snarare som en del av den ännu kvarvarande men till synes krympande frihetliga borgerlighet som brinner för mänskliga rättigheter och som i Fredrik Reinfeldts anda öppnar sina hjärtan för människor på flykt”.

Med åren har Tennysons poem fått nya rader inklistrade, framför allt av Jan Malmsjö. Även i en dikt skriven på 1850-talet finns det utrymme för politiska tolkningar, vilket kulturskribenten Per Svensson har påpekat i Sydsvenskan, och det var ändå före Malena Ernman-debatten. I Tennysons dikt hittar Svensson ”en klassisk medelklassmoral” och jämför med Dickens romaner. ”Samförstånd och hjärtevärme präglar det goda samhället. Klasshögfärd och girighet är moraliska defekter som ska bekämpas.”

Malena Ernman skriver själv i ett blogginlägg om att gränserna förflyttas och att Tage Danielsson i dag av belackare skulle kunna kallas en ”hatare”.

”Det finns en fixpunkt och det finns ett facit – det finns en grundläggande princip och den heter tolerans och alla människors lika värde oberoende av ursprung, religion, kultur och åsikter”, skriver hon.

Om det är någonting som denna debatt har visat, är det att detta facit inte längre gäller. De gamla trötta och blekta fraserna från sövande högtidstal har fått en elektrisk laddning igen.

När det nya året rings in, kan man önska att det ringer in lite av den forna självklarheten i den mest fundamentala humanismens standardformuleringar.

Mer läsning

Annons