Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Olof Wiklund kan inte låta bli att måla det lokala kulturarvet: "Jag skulle aldrig kunna bo i en hälsingegård"

I serien Regionerna och identiteten har vi presenterat tre konstnärer som skapat bilden av Hälsingland. Nu är det dags att möta en av de unga som också skildrar landskapets gårdar och natur – Erik Olof Wiklund i Alfta.

Annons

Erik Olof Wiklund vid Ol-Anders i Alfta, en av de gårdar han gärna använder i sina målningar och modeller.

Vi träffas utanför världsarvscentret Ol-Anders i Alfta. Det känns passande med tanke på att de flesta av Erik Olof Wiklunds målningar och skulpturer handlar om de här stora röda timmergårdarna som präglar landskapet och kanske även självbilden i denna del av Hälsingland.

Men det är inte alls så att han fått kulturarvet genom att bo på en av gårdarna. Snarare tvärt om.

– Jag är uppvuxen i en modern villa i byn Tranberg mellan Alfta och Edsbyn, men jag hade tre gigantiska gårdar omkring mig.

Och när det gäller inspirationskällorna så är det inte några svenska landskapsmålare han nämner först, utan den amerikanske samtidskonstnären Jeff Koons.

This side up. Installation av Erik Olof Wiklund vid utställningen Arvsvärld på Länsmuseet i Gävle. Förlaga är gården Jon-Lars i Långhed, Alfta.

Även när han gör abstrakta bilder så kan man ge sig den på att det finns med en uppförstorad detalj från förstukvisten på Ol-Anders eller gården Jon-Lars som pusselbit.

Abstrakt målning av Erik Olof Wiklund, där ändå detaljer från snickeriet på en av Ol-Anders förstukvistar kommit med.

På så sätt kan man säga att han liknar andra konstnärer i sin generation. Medan äldre konstnärer oftast avbildat Hälsingland som en idyll, så har deras yngre kollegor ett mer kluvet förhållande till sitt kulturarv, när de ska skildra landskapet, gårdarna och kulturen. Det kan handla om släktrötter man försöker slita upp, ångest inför tvånget att passa in eller bara en vilja att göra uppror mot traditioner som känns förlegade. Sara-Vide Ericson är kanske den mest kända konstnären utanför landskapet av de unga, men också Ida Björs har fördjupat sig i ämnet liksom Anna Lindkvist Adolfsson – och Erik Olof Wiklund.

Trots att han ännu inte sökt sig till någon konsthögskola efter tiden i konstskolan i Gävle, har Wiklunds verk väckt uppmärksamhet och ställts ut på flera håll. Länsmuseet har köpt in hans pixlade version av världsarvsgården Jon-Lars och på världsarvscentret i Ol-Anders hänger hans Luftslott, en modell av en hälsingegård (Löka i Alfta) i ballonger.

Snickerier på Ol-Anders förstukvist som Erik Olof Wiklund använt i sin konst.

– Jag utgår alltid från det lokala, det är det jag känner bäst. Men enda riktningen är ju framåt så jag försöker hela tiden vara öppen och dra in nya idéer.

Striden mellan turistlandskapet Dalarna och ett Hälsingland som inte på samma sätt lyckats dra till sig folk, har han skildrat i en målning.

– När beslutet om att göra hälsingegårdarna till världsarv 2012 fick Hälsingland revansch, så då målade jag tavlan av en kvinnlig jägare som nedlagt en dalahäst.

Tjugotolv.

– Det var min mamma som fick stå modell för den, säger Erik Olof Wiklund.

Det är något dubbelt med hans besatthet av det hälsingska kulturarvet. Han älskar det, fascineras av det och sedan plockar han isär det.

Som i bildsviten Rotblöta, som kommer att visas på Träslottet i Arbrå i juli. Där målas kulturarvet in på bara kroppen. En schablontapet från Pallars i Långhed tränger sig in på en naken kropp.

Rotblöta, del av fotosvit med målat schablontryck på naken kropp. Färgen rinner av, men den ståtliga hatten, en manlig motsvarighet till kvinnornas skravelkronor, innehåller hela kulturarvet med knätofsar och snickeriet som prydnad. Ingen risk att han ska smälta in i tapeten där.

Även om han mer känner sig som Alftabo än som hälsing eller norrlänning, så söker han ständigt efter vad det är som är landskapets styrka och särart.

–Jag tror det är olikheterna. Varje hälsingegård har sin personlighet och identitet och det gäller också landskapet, med kusten, inlandet, de blånande bergen och sjöarna, säger han.

Framtiden finns hela tiden med i hans verk. Om nu sju gårdar med festsalar blivit världsarv, så drar han sig inte för att plocka in Avicii på festen i Jon-Lars.

Erik Olof Wiklund erkänner också att han är perfektionist. Varje detalj måste vara perfekt, det gäller även baksidan på den målade duken och upphängningsanordningen. Kanske är det därför han också gillar Jeff Koons.

–Jag såg hans utställning i Stockholm. Det finns ingenting att klaga på hantverket i hans konst, som ballonghundarna. Allt är så perfekt!

Luftslott, ett verk av Erik Olof Wiklund. Det är gården Löka i Alfta som svävar under ballongerna.

Därför är det kanske tur att Erik Olof Wiklund inte bor på en gammal hälsingegård. Det skulle vara alltför mycket att lägga tillrätta och förfina i en sådan.

– Jag skulle aldrig kunna bo i en hälsingegård. Drömmen är att ha ett betonghus mitt mellan två gårdar,

Läs mer i vår serie om Regionerna och identiteten:

Krönika: Hur mycket är vi vår plats?

Forskaren Stefan Brink om regionernas revansch

Här är de: tre konstnärer som skapat bilden av Hälsingland

Identitetsteatern skapar bilden av vilka vi är

Mer läsning

Annons