Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enkelspårigt apäventyr

/
  • Andy Serkis får hjälp av modern teknik för att gestalta den smarta chimpansen Caesar i

I själva verket är det nog mest den egna apfrossan som framkallar rysningarna när Rupert Wyatt bjuder på en fristående bakgrundsteckning till Charlton Hestons schimpansäventyr från 1968.

Annons

Intrigen i ”Apornas planet: (r)Evolution” ångar nämligen på i bedövande förutsebara hjulspår när James Francos doktor Frankenstein forskar fram en Alzhemierkur som visar sig göra underverk inte bara på hans egen far (John Lithgow), utan också på den nyfödda babyn till en av försöksschimpanserna. En klipsk liten rackare som adopteras av Franco, döps till Caesar och som vuxen spelas av en kombination av datorpixlar och Andy Serkis (som tidigare åstadkommit liknande underverk med Ringens Gollum och King Kong). Francos vackra fästmö (Frieda Pinto), tillika primatolog, förklarar att vuxna schimpanser blir förfärligt stora och starka och kanske farliga.
Jojo.
Man måste nästan beundra regissör Wyatts eleganta sätt att gira undan för varje tänkbar problematisering av ämnet. Här är det äventyret först för hela slanten. Och, så där i förbigående, snygga vinkar till Hestonfilmen (Frihetsgudinnan och en borttappad Marsexpedition). Och sentiment. Caesar och de andra datoranimerade aporna är verkligen så levande och ofta mänskligt rörande som vi någonsin kan begära. Inom sina givna ramar är historien skickligt och effektivt berättad, med en snyggt turnerad actionsekvens på Golden Gate-bron som final.
Franco, Pinto och Lithgow gör vad som förväntas av dem; Andy Serkis och hans datorer betydligt mer. När allt är över är det Caesar sorgsna blick som stannar kvar.
Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons