Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”En obestämbar urkraft kan ha många namn”

Maria Dahlström recenserar musikkollektivet Music Is The Weapon och deras västafrikanska afrobeats från Världsarvsjazzens sista festivaldag.

Annons

De flesta säger afrobeat. Några av de små kidsen som glatt studsar framför scenen, bestämmer att det heter bongojazz. Den uppfinningsrike kanske kallar det Felá Kútí-funk eller nigeriansk polyrytmisk postpunk. En obestämbar urkraft kan ha många namn. Själva kallar de sig Music Is The Weapon.

Foto: Maria Dahlström

Ryktena surrar om att bandet stängde lördagens Världsarvsjazz med buller och bång. I dag söndag gör de ytterligare en spelning på Världsarvsjazzens avslutande dag - familjedagen. Även under denna spelning är publiken i gungning, om än att flertalet i dagens publik, till skillnad från gårdagens, sportar blöjhäng, myggbitna sommarben, vilda sommarlovsfrisyrer och svettiga gummistövlar. Det senare med anledning av det ostadiga väder som dröjt sig kvar i Söderala, men som tar en tillfällig avstickare när det till antalet imponerande elvamannabandet intar scenen på världsarvsgården Erik-Anders i Asta.

Den potentiellt oroliga jazzentusiastiska förälder som förväntat sig se en upphottad version av barndomens klapplekar kan känna sig lugn, för här pratar vi om klassiskt skolade, multibegåvade musikanter ur landets prunkande fusion-elit. Detta är en högkvalitativ musikupplevelse och det är enormt glädjande att veta att även festivalens juniora Jan Johansson-ivrare bjuds finkultur.

För självklart ska barn redan tidigt introduceras till riktigt bra musik snarare än att pådyvlas joddlande män i knästrumpor. För när afrobeatet står som spön i backen och Västafrika knackar på dörren, så är det minsann ingen som förväntas gå på fiktiv tigerjakt. Tvärtom uppmuntrar Music Is The Weapon jazzfestivalens juniorer att bilda moshpit, headbanga och skaka rumpa som om det inte finns någon morgondag. Hejdå Mora Träsk. Hej Nigeria-deltat, nu kör vi! Bolibompadraken dansar hambo med James Brown. Och det svänger! Vi snackar fem bleckblåsare är fler än fyra elefanter.

En behagligt påträngande rytmsektion tillsammans med en ivrig blåssektion, gör att en bit av den västafrikanska savannen uppenbarar sig strax söder om riksväg 50 i höjd med Guineabukten. Det psykedeliska storbandsöset gör att Music Is The Weapon känns som det icke-politiska kärleksbarnet till det klassiska SVT-programmet Tropicopop, och det tidiga 2000-talets musikkollektiv Moder Jords Massiva. Musiken signalerar både lek och själ, driven av lika delar temperament och professionalitet.

Christopher Ali Thorén och Jonas “Finland” Rönnqvist på saxofon, tillsammans med Tobbe Alpadie och Jesper Lundquist på gitarr, ger verkligen mersmak. I och med detta känns väntan på Nisse Landgren och hans Funk Unit inte lika lång som till nästa års festival. Vilhelm Bromander på bas och Celso Paco på congas skapar omisskännlig nerv i beatet, som ytterligare saltas och peppras av rytmvirtuoserna Jon Olofsson och Mattias Hidemo på slagverk respektive claves.

Låtarna bygger på typiska afrobeat-element; ett groove kommer i gungning, gitarr och bas hakar på, blåsfest, solokalas, leadsång i stil med så kallad "call and response" (vanligt förekommande inom klassisk hiphop) och chanting.

Min gissning är att just denna fuktiga söndagseftermiddag glider Miles Davis och Jan Johansson omkring på ett moln strax över Söderala. Kanske diskuterar de det fina samspelet mellan trumpetaren Frida Eleonore Winlöf och keyboardisten Fredrik Brändström. Kanske Felá Kútí, afrobeatets ”Fader Abraham”, svävar förbi på ett passerande moln och konstaterar att Music Is The Weapons excentriska trummis Wille Alin musikaliskt starkt påminner om Kútís egen stilbildande hustrummis Tony Allen - gränslöst skicklig. Oavsett så är Världsarvsjazzens publiktillväxt med stor sannolikhet säkrad minst en generation framåt.

Yeah, yeah, yeah ropar Music Is The Weapon. Jä, jä, jä, svarar publiken.

Mer läsning

Annons