Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En modern klassiker

/

Jon Fosses skildring "Det är Ales" beskriver människor som minns sin kommande sorg, skriver Jan-Olov Nyström som utnämner författaren till en modern klassiker.

Annons

Fosse skriver som bara han kan, med mässande upprepningar och små, små förskjutningar i texten. Men det är just dessa sättningar i den egna jordskorpan som gör romanen oerhörd och läsvärd.

Egentligen har den två handlingar, eftersom två Asle försvinner på den obarmhärtiga sjön, men med hundra års mellanrum, en liten gosse och så Signes man. Och denna Signe sitter hemma och väntar medan minnet och berättelsen vrider sig fram i omtagning efter omtagning. Som om det som skett skulle ha kunnat undvikas, som om döden skulle kunna pratas bort.

Ja, allt borde vara som vanligt om inte döden lockade som en huldra ute på sjön. Det borde vara vardagstråkigt och vintergrått. Signe sitter vid sitt fönster och spanar ut mot mörkret över fjorden och Asle ser allt detta och gång på gång vill han återvända, och gång på gång dras han längre och längre bort mot mörkret därnere. Döden är mäktigare än kärleken, djupet är närmare än stugvärmen och ljuset. Jon Fosse upphäver tiden, den är inte längre irreversibel, allt händer på en gång eller så har allt redan hänt.

Det är märklig läsning, ett malande, ett snärjande med ord för att göra tiden maktlös, kanske har ingenting alls skett, när allt kommer omkring? Där börjar den verkliga skräcken ta form, i en spegelkammare utan mittpunkt, där absolut ingenting skett, varken nu, i framtid eller i förfluten tid. Allt är sken, upprepandets sken.

Den andra berättelsen i samma volym heter "Sömnlösa". Den är mer konventionell i stilen, ett mer direkt berättande om ännu en Asle och hans Alida, som letar efter husrum eftersom de kommit till en ny stad (Björgvin-Bergen) och hon är havande och ska snart föda. Parallellen till en annan, religionsgrundande berättelse är tydlig. Men Fosse låter inte enbart sitt par vila i oskuldsfull kärlek, de är också tjuvaktiga, som man kan vara i den yttersta nöd. Hon har ju varit lösaktig, och han har ju gjort henne med barn.

Fosses dramatiska dialog, väl avslipad i sin rytmiska, effektivt enkla stil gör "Sömnlösa" till ett uppspelat drama, mer än till en roman. Det är först när man läser den på det sättet som den verkligen drar. De två ungdomarnas yttersta utsatthet, omgivningens rutinmässiga grymhet, kylan när de drar från hus till hus och frågar efter rum.

Jon Fosse är stor som dramatiker, mycket stor. Den bärande rädslan tycks aldrig lämna hans dialoger, varken i prosaverk eller dramatik. Den gör honom till en modern klassiker, med klang åt evigheten till.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons