Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lagom jobbig typ

/
  • Örjan Hans-Ers tar nu över efter Beryl Lunder som chef för Konserthuset och Gävle symfoniorkester. Underlättar det att chefen bor i Hälsingland om orkestern ska få ett större regionalt ansvar?
  • Folkmusiken är spelmannen Örjan Hans-Ers passion. Men det betyder inte att Konserthuset nu kommer domineras av folkmusik.

Han är spelman från Hälsingland. Inte ny chef för Konserthuset och Gävle symfoniorkester. Det arbetar han bara som.
Kristian Ekenberg har träffat Örjan Hans-Ers från Arbrå för att prata om en hård ekonomisk framtid men också om orkesterns häpnadsväckande utveckling.

Annons

Han ser inte ut som en jobbig typ. Beter sig inte heller som en sådan. Ödmjuk, tillmötesgående och utan stöddiga kanter.

Konserthusets nya chef Örjan Hans-Ers har nyligen officiellt tagit över efter Beryl Lunder, som nu lämnat för Länsmusiken i Örebro. Inofficiellt har övergången varit flytande, eftersom han redan finns i huset, där han har arbetat sedan 2005 som producent och orkesterchef. Nu tar han ännu ett steg och blir chef för hela den blå skapelsen vid Gavleåns strand i Gävle.

Hans stora vita skägg, som gör honom lätt att urskilja på håll när vi möts i Konserthusets entré, är måhända ett tecken på att han är en man som inte är rädd att sticka ut och värna kulturen.

– När det är som sämst ses kulturen bara någonting som ger guldkant under goda ekonomiska tider. Men förhållandet är i själva verket det motsatta. Det är satsning på kulturen som kan få hjulen att vända och vara drivkraften i den här staden som har som ambition att vara en tillväxtkommun. Frågan är kanske inte om vi har råd att ha en symfoniorkester utan – har vi råd att inte ha en symfoniorkester?

Det Örjan Hans-Ers syftar på är undersökningar som visar att totalt sett är det en vinstaffär inräknat faktorer som hotellnätter, restaurangbesök och att de anställda betalar skatt och kanske har partners som lockats till Gävle och som också är skattebetalare.

Han har ögonen på sig, får jag höra inför intervjun. Andra kulturinstitutioner i Sverige måste hantera samma problematik med ökande kostnader men slumrande anslag.

När politikerna förra gången baxade upp den stora osthyveln till Konserthuset – ”dags att hyvla igen!” – förklarade den dåvarande chefen Beryl Lunder pedagogiskt att sådana besparingar skulle leda till att Gävle symfoniorkester blir någonting annat. Redan i dag, med 52 musiker, ligger de på gränsen att kunna kalla sig en symfoniorkester utan att rodna.

Örjan Hans-Ers har arbetat tidigare inom folkbildningen, som biträdande rektor för Bollnäs folkhögskola, och i mellanchefsposition på Folkteatern Gävleborg.

Har du erfarenhet av att ta de tuffa besluten?

– Jag jobbade på Folkteatern när personalstyrkan minskades ner rejält där och även om jag inte var ytterst ansvarig var jag en del av det.

Vilket av de tre alternativen som presenterades i en utredning om symfoniorkesterns framtid ser du som mest realistiskt?

– Det offensiva, givetvis. Jag tror på värdet av den här verksamheten så för mig är det självklart. Om alternativen är att gå tillbaka, stå kvar eller gå framåt så betyder det i praktiken att backa eller gå framåt, eftersom det leder till stagnation att stå still. En offensiv hållning kan betyda att man står kvar och försvarar sina positioner.

En offensiv hållning kräver att fler är med och bär symfoniorkestern, att den blir en angelägenhet för hela regionen och inte bara för Gävle. Redan i dag ger de ett antal konserter i Bollnäs och Hudiksvall. Frågan hur stort intresset är från övriga kommuner att ge vind i seglen till någonting som kan uppfattas som Gävles flaggskepp. Örjan Hans-Ers tror att den vägen är framkomlig. Och han själv kanske kan bidra, eftersom han är bosatt i Hälsingland.

– Det finns historiska motsättningar, det är en konstruerad region med historiska skillnader, bruksort mot allmoge, även om sådant inte är lika tydligt idag. Men det finns en misstro som sitter djupt, så i vissa fall kanske det kan vara en dörröppnare att jag finns både i Hälsingland och i Gävle.

Det finns glädjeämnen också. Röster från orkesterns trogna publik, som har följt den länge, säger att nivån har höjts avsevärt.

– Under de tio år som jag har följt orkestern har det varit en anmärkningsvärd utvecklingskurva. Idag är vi på en europeisk och internationellt gångbar nivå. Vi får kredd av dirigenter som inte har varit här på länge och som direkt märker att någonting har hänt. Och de som är här första gången kanske tänker att nu ska de till en provinsorkester i en utkant av norra Europa och så möter de en orkester som de inte kunde föreställa sig.

Ett tecken på framgång hos en orkester är att de åker på turné. I vår väntar, om lyckan (och de asiatiska börserna) står dem bi, en turné i Kina och Sydkorea. Men först ska Örjan Hans-Ers rekrytera en ersättare till sig själv. Jobbet som orkesterchef blev ju plötsligt ledigt.

Mer läsning

Annons