Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En klassisk barndomsskildring

/

Kallifatides berättelse är en lektion i Greklands konfliktfyllda efterkrigshistoria. Men sannerligen ingen torr och tråkig historielektion, utan högst levande, anser Christer Nilsson, som läst Theodor Kallifatides självbiografi Det gångna är inte en dröm.

Annons

Åtta år gammal var jag när morfar tog min hand och inte släppte den förrän vi hade funnit mina föräldrar i Athen.

Så börjar Theodor Kallifatides mycket fängslande självbiografi Det gångna är inte en dröm. En titel som kanske är en replik till akademiledamoten Kjell Espmarks tidigare i år utgivna biografi Minnena ljuger. Det må vara hur det vill med det, men för Kallifatides är minnena reella, konkreta och sanningsenliga. Ur dem går att utvinna litteratur.

För Kallifatides är avskedet från sin hemby Molai bara första steget på en lång resa, som slutar i Sverige. Mellan dessa anhalter upplever han en rad händelser, flera mycket förödmjukande och möter många människor, av vilka några kommer att få ett avgörande inflytande på hans livsväg.

Han lämnar sitt land som en förlorare, med ordstävets bittra bottensats: att kasta en svart sten bakom sig. Hans nederlag är fullständigt. Utestängd från universitetet både på grund av sin bakgrund och sina åsikter, med en lång kränkande militärtjänstgöring bakom sig och med krossade skådespelardrömmar och en rad smärtsamma förälskelser som slutat i besvikelser.

Likt en modern Odyssevs reser han till ett land, som han inte vet något om, men som lockat honom genom språket i Ingmar Bergmans Jungfrukällan, vilket klingat rent och klart som en kyrkklocka.

Kallifatides berättelse är en lektion i Greklands konfliktfyllda efterkrigshistoria. Men sannerligen ingen torr och tråkig historielektion, utan högst levande. Med ett språk som det doftar och gnistrar om och mitt i den vemodigt, elegiska tonen finns en uppfriskande och kärv humor.

Kallifatides är ett unikum i svensk litteratur. Och likaväl som byborna i Molai efter 62 år stolt tar sin förlorade son till bröstet, så bör vi svenskar vara stolta över honom. Frågan är om inte Det gångna är inte en dröm har förutsättningar att räknas in bland de klassiska barndomsskildringarna.

Christer Nilsson

Mer läsning

Annons