Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fot i världen: Mankells paradis

/

En oväntad insikt eller en känsla av tillhörighet. Vår plats på jorden blir ofta tydligare på avstånd. I en artikelserie berättar kultur- och nöjespersonligheter om platser ute i världen som har påverkat dem och deras skapande.


I dag: Henning Mankell om två möten i Afrika.

Annons

"Jag kom till den lilla arkipelagen Bubaque, utanför Guinea-Bissau för 40 år sedan med ett litet enmotorigt plan. Vi landade på en flygplats som knappt var en flygplats, först var man tvungen att skrämma bort en massa kor. Där kom jag ut på fullständigt paradisiska stränder. 'Detta är drömmen om paradiset, så här ser det ut', tänkte jag. 'Men kan det finnas ett paradis utan människor?' Mitt svar är nej. Men när jag stod där kom ett par afrikanska kvinnor gående. På den paradisiska stranden fick jag höra om deras livsvillkor – svårigheter och drömmar – men jag upplevde också hur nära de hade till skratt. Jag har aldrig glömt de kvinnorna som berättade med en så uppriktig glädje om sina liv.

Den andra platsen är Zanzibar, en ö som är en del av Tanzania. Där lever minnet av den koloniala epoken väldigt tydligt, det europeiska övergreppet mot den afrikanska kontinenten. Att besöka Zanzibar är en påminnelse om ett av de allra mörkaste kapitlen i Europas historia som för mig också har fått en grundläggande innebörd. Även om det har funnits ett mörker i mina möten så finns det väldigt mycket glädje i att se hur de människor som lever där skrattar och frodas och slåss mot sin fattigdom. Det var då jag förstod att i den europeiska rapporteringen om Afrika begås det ett svek. Vi gestaltar bara hur afrikanerna dör, vi berättar inte om hur de lever. Det har blivit ett mantra för mig, en ständig påminnelse om vad det är jag måste berätta."

Elin Viksten/TT

Mer läsning

Annons