Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En förväntad Tintin

/

Det mest överraskande med Steven Spielbergs och Peter Jacksons omskrivna Tintin-filmatisering är kanske att den blev precis som man kunde gissa.

Annons

När de två lekfarbröderna, med sina utvecklade näsor för den unga publikens önskningar, gemensamt tar sig an Hergés klassiska äventyrsserie, är de ju på många sätt på hemmaplan. I Tintin är äventyret och slapstickhumorn allt; här kan regissör Spielberg och producent Jackson - i nästa film byter de roller - lattja med den allra mest avancerade animationstekniken i en grabbigt okomplicerad och, med undantag för operadivan Castafiores fem minuter i rampljuset, garanterat kvinnofri värld.
”Enhörningens hemlighet” är en tekniskt fulländad, formidabelt snygg och närmast forcerat fartfylld actionkomedi för barn. Vad man alltså kan sakna vore ett mer dynamiskt berättande; efter den första kvarten är det precis samma vansinnestempo rakt igenom, vare sig vi befinner oss i Bryssel eller Nordafrika, i öknen eller ombord på piratskepp eller flygplan.
Tintin avsaknad av personlighet - Hergé gjorde honom ju avsiktligt till en blank kanvas för läsaren att fylla i - blir synnerligen påtaglig på vita duken. Istället är det kapten Haddock som i sina rus och bakrus får axla de mänskliga aspekterna. Porträttet är rätt formidabelt; ovanför den groteska näsan plirar ett par ögon som – alldeles oavsett filmens egna simpla förklaringar – tycks ha sett en hel del. I actionscenerna kniper hunden Milou flest poäng, medan Dupontarna får ägna sig åt att springa in i lyktstolpar och få allt om bakfoten.
Som man kunde ana.
Bosse K Pettersson

Mer läsning

Annons