Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En egensinnig röst som flyttade gränserna

/
  • Bodil Malmsten föddes i Bjärme, Jämtland 1944. Hon blev 71 år.

Med en helt egen och egensinnig röst lyckades Bodil Malmsten tänja på och flytta gränserna för vad författare får, kan och vill skriva.

Annons

Lika elegant som personligt nådde hon stora och helt nya grupper av läsare oavsett om hon avhandlade till synes smala kollegor eller sin uppväxt i Bjärme, blomvattning i Frankrike eller sin ilska över sociala orättvisor och stelbenta byråkrater.

Hemligheten var antagligen att hon var lika väl förtrogen med populärkultur i alla dess former som med den förment finare kulturen och att hon behärskade båda sätten att formulera sig.

Och inte minst att hon inpå benet tidigt hade upplevt utanförskap och orättvisor, exempelvis när hon klev av rälsbussen in till Östersund och genast klassades som bonnig jänta från landet eftersom hon inte talade den rikssvenska som läroverket krävde.

Vällustigt kunde hon beskriva hur hon hämningslöst förlorade sig i bestialiska TV-serier, men lika vältaligt berätta varför vi alla borde läsa mer av författare som Bernard, Becket, Proust och Montaigne.

Bodil Malmsten debuterade 1970 med en barnbok tillsammans med tecknaren Peter Csihas (1945-2011), som hon också levde med under många år och som är far till dottern Stefania.

Hon debuterade som lyriker 1977 och gav ut en rad diktsamlingar fram till romandebuten 1994. Man kan säga att hon fick flera publika genombrott, själv skulle jag säga att hon på allvar slog igenom hos den breda publiken med Priset på vatten i Finistère (2001).

Då hade hon gått i frivillig exil till den lilla byn vid världens ände på den franska atlantkusten och utvecklade ytterligare sin personliga och genomarbetat lättsamma stil som kunde påminna om vardagliga kåserier, men i själva verket var en nogsamt utmejslad blandning av personliga berättelser, kulturella strövtåg och politiska diskussioner.

Med stor frenesi och uppfinningsrik glädje utvecklade hon senare denna stil på sin blogg, vilket utvecklades till sammanlagt fem loggböcker där hon tog vara på möjligheten att blanda högt och lågt och foga samman ett helt eget berättande.

Böckerna sålde fantastiskt bra och gav luft under vingarna på hennes egna förlag Finistère. Det massiva gensvaret från publiken bekräftades slutligt när hon för några år sedan genomförde en serie publika uppläsningar på en rad scener i landet, samtliga omedelbart utsålda och hyllade av både recensenter och besökare.

Projektet var unikt i sitt slag och bevisade hur stort intresset faktiskt är för litteratur mitt i dagens nätfixerade kulturklimat, en seger för den skrivna ordet och för kraften i ett personligt och engagerat tilltal.

Så dags hade hon också gett ut den självbiografiska Mitt första liv (2004) som personligt och kärleksfullt berättade om uppväxten i Bjärme, framgångar och tillkortakommanden och den egna personligheten, inklusive vilka spratt det egna humöret kunde försätta henne i.

Själv minns jag hur en mejlväxling hastigt avbröts sedan hon ilsknat till på mina frågor, men också hur hjärtlig hon kunde vara några år senare då jag kom för intervju till den lilla lägenheten på Hornsgatan på Söder i Stockholm.

Sedan damp det ned en radda glada mejl med notiser om allt från föräldraskap till försäljningsframgångar.

Det som fick henne att vilja genomföra de hyllade scenframträdandena var ett par upplevelser av hur hon inte förmått sig att kliva fram och ta plats i situationer där hon bevisligen hade saker att säga.

Så jag frågade vad det berodde på, är det typiskt svenskt eller kvinnligt eller jämtländskt eller vad? Bodil svarade:

Jag tror det är generation och prägling. Klass och generation. Jag tror inte det är säkert att det är så mycket kvinnligt. Kvinnlig prägling är hårdare i min generation – små flickor ska synas men inte höras. Jag tror inte nödvändigtvis det är Jämtland, men jag tror definitivt det ligger i att jag har växt upp i en icke urban kulturell miljö.

För drygt ett år sedan berättade Bodil Malmsten på sin blogg att hon behandlats för cancer och kort tid senare gav hon ut det som kom att bli hennes sista bok, diktsamlingen Det här är hjärtat, som är en hjärtskärande text om saknad och förlusten av en nära anhörig.

Samtidigt kämpade hon i nästan ett par decennier med ett romanprojekt som skulle bli tredje delen i en svit om svek och moral. Boken hade rentav arbetsnamnet Edvard, den huvudperson som personifierade sveket.

I sin dator hade hon tiotals versioner av romanen, bitvis var hon mycket nöjd med den, i andra delar var den inte alls klar.

Oavsett om den texten skulle vara klar att ge ut eller inte har Bodil Malmsten satt bestående avtryck i den svenska litteraturen. Hon lyckades med lätt hand binda samman det breda och till synes smala, vilket är något av det svåraste som finns att göra.

Hon suddade ut gränser och trampade nya stigar, nyfiket, glatt och ilsket. Att hon ofta kände sig osäker hindrade henne inte att vara orädd och ständigt nyfiken, alldeles livsviktiga egenskaper hos en författare som är värd att läsa. Och Bodil är värd att läsa, både nu och många år framåt.

Så sent som i förra veckan meddelade Bonniers att de i maj ger ut hennes Samlade Dikter. Också den kommer att hitta många läsare.

(Tomas Larsson är Östersunds-Postens förre kulturredaktör)

Läs mer:

Bodil Malmsten har avlidit

Förstämning i kulturvärlden efter dödsbudet

Kulturredaktören: Ännu en gigant har gått ur tiden

 

Mer läsning

Annons