Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En drömsk berättelse

/

Dan Sjögren har läst Cilla Naumanns åttonde bok, I cirklarna runt som kommer ut i dag.

Annons

Man river i området, hus och träd faller i Annas kvarter. Klockan på väggen ramlar ner, det blir sprickor i väggarna och bitar av betongen rasar ner i tvättstället. Anna klagar. Det fixar vi när det hela är klart, meddelar byggarna, om tre år.

Anna är dramatiker men bullret gör att hon inte längre kan höra sin egen röst när hon läser högt och därmed inte kan avgöra om orden ligger rätt i det hon skriver. Hemkrisen blir en skaparkris. Och hon är själv på väg att gå i bitar, dränkt i smuts, lera och vrålet från alla maskiner och stora fordon. Varje dag i Annas nya liv är ett inferno i Cilla Naumanns nya roman I cirklarna runt.

Till det som massakreras hör också vyerna, ljusflödet, parken, planteringarna, alla de välbekanta ramar som omgett henne så länge. Och hon inser när det nu är hotat att själva hemmet styr hennes vanor och dagar men också levandegjort de år hon har bakom sig. Hon börjar hata alla de maskiner och byggare som raserar en miljö som fungerat så väl. Och på nätterna försöker hon sabotera maskiner och utrustning.

Det är en mycket ensam text. Delvis beror det på att Anna är så isolerad. Men den är också ensam på det viset att vi nästan bara hör hennes röst och möter hennes malande tankar. Och det är i stort sett bara hon och maken som befolkar hennes minnen.

Det är också en bok om döden. Hon minns hur modern dog och hur hon förlorade Jonas, mannen. Han överlevde en svår sjukdom, gick ifrån henne, hittade en annan men blev sedan åter svårt sjuk och då fick hon tillbaka honom. Mycket handlar om den förlamning som drabbar de närmaste när döden kommer och den plågan gestaltar Naumann starkt.

Det är också en bok om minne och glömska. Minnet gör oss till människor, tänker Anna men vänder sedan på resonemanget; det är snarare glömskan som hjälper oss at bli kvar i livet, den suddar i våra tillkortakommanden och sorger och låter oss komma vidare.

Samtidigt är det en drömbok. Anna lever i stämningar från det förflutna, i minnen som plötsligt tar form, kliver in i hennes rum och blir alldeles verkliga. Och rätt som det är hör man röster från teatern, inslagna i minnena.

Naumann har en effektiv, nedtonad stil, där innehållet mer än orden bränner till. Det är en prosa som underordnar sig berättelsen och nästan gör sig osynlig. För egen del längtar jag emellanåt att orden ska bli skarpare, mer självlysande.

Dan Sjögren

Mer läsning

Annons