Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elände för finsmakare

/
  • Andrzej Tichý kan skriva trovärdigt om samhällets botten, menar vår kritiker.

BOK: Kristian Ekenberg om Andrzej Tichýs "Eländet".

Annons

Andrzej Tichýs ”Eländet” har en konstruktion som får mig att tänka på en bumerang. Varför kan jag inte svara på, för att inte avslöja allt för mycket, men läsare av Andrzej Tichý har flera anledningar att röra sig fram vaksamt.

Tichý är en författare som kräver mycket av sin läsare. Ingenting skänks bara bort, det är inte en litteratur som smälter i munnen. ”Eländet” består av ett textsjok som väller fram med få avbrott. Meningar utan punkt kan fortsätta i flera sidor och vad som känns som en evighet.

Han berättar om en cellist i Malmö som i nuet lever som högskoleutbildad musiker, men som slits tillbaka mot ett förflutet långt från medelklasslivet som konstmusiker. Ett möte med en hemlös man tycks öppna en portal till ett annat liv, som tar över berättelsen. Ett liv präglat av fattigdom, droger, våld och utsatthet.

Att befinna sig i Andrzej Tichýs prosa är som att fängslas i någon annans hjärna. Det är en fascinerande men svårnavigerad resa, och jag är inte säker på att jag följer med i alla vindlingar. Nej, jag är säker på att jag inte gör det, men att återvända, bläddra tillbaka, betyder inte nödvändigtvis att kartan blir tydligare att följa.

Texten lockar till att svepas med av ordflödet, som en hiphop-låt där orden smattras fram. Men som läsare får man gripa tag i vad som finns och försöka bromsa; texten ger sken av att ha skrivits i ett ursinnigt flöde, men sanningen är nog att varje ord har vägts på våg.

Gatuslang blandas med ren poesi.

Det talspråkliga och slängiga har en stilistisk effekt, men som det ofta kan vara med stilistiska effekter, riskerar de att försvåra läsningen och stänga ute läsaren.

Romanens stora styrka är den autenticitet som finns i skildringen av samhällets botten. Falska toner smyger ofta in, eller dominerar helt, när författare ska skildra just eländets kyla från skrivkammarens värme. Men Andrzej Tichý kan skriva som om denna skrivkammare är en skrubb i en knarkarkvart.

De sidor som fängslar mig mest är de obehagliga tankarna om utrotning av de fattiga. Som om varbölden med samtidens förakt för svaghet plötsligt spricker.

Andrzej Tichýs debut ”Sex liter luft” (2005) belönades med Borås Tidnings litteraturpris och både ”Fält” (2008) och ”Kairos” (2013) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. En sådan meritförteckning talar sitt tydliga språk. Han är en av Sveriges mest begåvade författare, men kanske med en större förmåga att nå utdelare av litterära priser än vanliga läsare på jakt efter en god roman.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Mer läsning

Annons