Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eino Hanskis ankomst: "Den kärlek jag mötte här glömmer jag aldrig"

/

”På vilket sätt har du och jag fått det sämre” frågar sig Migrationsverkets chef samma dag som jag skriver dessa rader, ”det är en kris för dem som flyr, inte för oss”.

Annons

Det är dagar av siffror och jämförelser, de handlar alla om de människor som strömmar genom Europa och dess gränser, men för första gången är siffrorna satta i relation till medmänsklighet och det hörs som att den senare har vunnit. Det är en kris för dem inte för oss – vilken lysande sammanfattning av tingens ordning.

Så där slående tydligt formulerade sig även Eino Hanski en gång. Han kom som flykting från ett sönderpinat Leningrad och tog land i norra Hälsingland en gång. Väldigt nära de trakter jag själv bebor.

Så är hans biografi också som andra flyktingars, den sträcker sig över gränserna. Född 1928 i Leningrad, som Sankt Petersburg då döpts till, död 2000 i Göteborg. Författare och dramatiker, verksam också som skulptör. Bortglömd, jag tror som de flesta författare, goda eller dåliga, efter några år.

Hans egen berättelse om denna flykt hörde jag i en sprängfylld hörsal i Hudiksvall dit han kommit för att berätta. Länge hade jag då läst hans böcker, jag läste honom som en ryss, omplanterad i svensk jord. Han var omtyckt och fick god kritik. Arrangörerna fick i all hast byta lokal för att alla skulle få plats. Och även om varje flykt är sin egen och varje människa unik så var allt han sa allmängiltigt.

Det hade varit en solvarm midsommardag 1941, pojken Eino var på väg för att sparka boll med kompisar när en kvinnas gälla skrik plötsligt avbryter allt. Det skriket avslutade hans barndom, för det var kriget kvinnan skrek om, kriget som just brutit ut. När de tyska bombplanen flög sina första spaningsräder över Leningrad darrade hans far. Inför skräcken av det som skulle komma. Den far trettonåringen såg upp till och beundrade.

Under hans nittio minuter satt vi alla bergtagna. Som när han berättade hur de stelfrusna liken staplades utanför Folkets Hus under tyskarnas belägring och att han just framför en sådan likstapel fick själva kallelsen; att detta en gång måste berättas. Så blev det också, hans debut var trilogin ”De långa åren”. En berättelse om de nästan ofattbara fasorna i en stad som svalt och bombades ihjäl, om familjens flykt därifrån och hur de efter stora umbäranden och märkliga omvägar till slut nådde Sverige.

Efter interneringsläger, finsk flyktingtillvaro och en malande osäkerhet kom Eino Hanski till Sverige i januari 1945. Med en dramatisk båtfärd över Bottenhavet bakom sig togs de 136 flyktingarna om hand i Hudiksvall, fick sova ut på halm i läroverkets gymnastiksal, fick mat och kläder, möttes av spontan och obyråkratisk medmänsklighet.

"Den kärlek jag mötte här glömmer jag aldrig" säger Hanski och ängeln gick genom rummet och hans röst blev aningen beslöjad för några ögonblick.

Med sitt patos, sin medmänsklighet och en humor som mildrade minnet av även de allra värsta fasorna, jo Eino Hanski var en verklig humanist. Publiken minns jag som ovanligt ung, de fick möta en människa som genom nazisters och kommunisters folkmord ändå förmådde se människan, medlidandet och medkänslan.

Flyktingar är en slags mänsklig tillgång som världens kaos flyttar över stater och gränser. Så borde vi också ta emot dem, istället för att betrakta dem som kostnader, politiska belastningar eller rent av hot, som de giriga, rädda och onda gör. Jo, det var sant, Hanskis författardröm föddes i Leningrad, men det var på Folkhögskolan i Skinnskatteberg som den fick sin början.

Läs även Jan-Olov Nyströms Kulturbloggen.

Mer läsning

Annons