Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter terrordåden i Paris befinner vi oss i en Houellebecq-roman

/

KRÖNIKA: Kristian Ekenberg ser de fasansfulla bilderna från Paris och uppmanar till läsning av Michel Houellebecqs senaste roman.

Annons

Overklighetskänslan delar jag framför tv:n med många. Ett Paris där fotbollsspelare fryser till på planen av dånet från självmordsbomber, där en trevlig konsertkväll efter arbetsveckan förvandlas till ett helvete och där militären tar över gatorna.

En annan känsla delar jag nog också med många, om än inte lika många som den första känslan, att döma av hur få som i dag tycks intresserade av att ägna tid åt avancerad skönlitteratur. Känslan av att vakna upp en Michel Houellebecq-roman.

Hans senaste roman, ”Underkastelse”, gavs nyligen ut på svenska och på originalspråk samma dag som satirtidskriften Charlie Hebdo och den judiska matbutiken attackerades av terrorister.

LÄS MER: Kristian Ekenberg recenserar "Underkastelse"

I satiren ”Underkastelse” skildrar Michel Houellebecq ett Frankrike några år in i framtiden där extremhögerns Marine Le Pen i presidentvalets slutomgång ställs mot Muslimska brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbes. I det valet sluter mitten av det politiska etablissemanget upp bakom Mohammed Ben Abbes, för att inte legitimera Front Nationals främlingsfientliga politik.

Houellebecq tar i romanen det nuvarande politiska klimatet och höjer temperaturen några grader, för att se vad som händer. Han låter oss se samhällsförändringen genom akademikern François ögon, som till en början mister sin anställning vid universitetet Sorbonne när det blir muslimskt. Men i takt med att samhället gradvis förändras, förändras också François inställning. Den nya muslimska regimen har mycket att erbjuda en medelålders intellektuell man utan damsällskap. Bildningen, som har lagts på det västerländska konsumtionssamhällets sophög, uppvärderas, likaså den ekonomiska belöningen till de intellektuella och någonting annat som uppvärderas är statusen på François sexuella attraktivitet som han kan casha in i form av månggifte och en tryggad sexuell ålderdom.

Framför allt är det en aspekt av Houellebecqs roman som känns skrämmande bekant framför tv-nyheternas extrasändningar. Hur terrorismen och den brutala dödskulten blir vardag. Om experterna är eniga om någonting, är det att terrordådet inte kom som en överraskning, och om inte någonting drastiskt sker kommer det inte vara sista gången som vi ser liknande bilder – eller befinner oss själva mitt i dem. Vi acklimatiseras till terrorn.

Till slut googlar jag Michel Houellebecqs namn det senaste dygnet, för att se om någon refererar till hans roman i analyserna eller om han rentav själv har uttalat sig. Till min förvåning är träffarna få. En av dem som också associerat till Houellebecq är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Hon hyllar visserligen ”Underkastelse” som skönlitteratur, men sällar sig till skaran som ser honom som islamofob och inte som en provokatör som dras till samhällsdebattens ömma punkter.

”Tolkningen är bekväm för den som inte vill diskutera innehållet, men det är svårt att läsa boken som nåt annat än en djupt islamofobisk fantasi. Scenariot är att muslimerna vill ta över om inte hela Europa, så åtminstone Frankrike”, skriver Linderborg.

I min recension av ”Underkastelse” från tidigare i höstas kallade jag just sådana läsningar för enfaldiga.

Åsa Linderborg kan måhända inte anklagas för att ta bekväma ställningstaganden, men nog måste det vara skönt att som hon se alla frågor i svart och vitt – eller rött och blått – och aldrig tveka om vilken sida som har rätt i den aktuella frågan. En sådan världssyn måste dock innebära att man har väldigt svårt att förstå människor som inte främst skriver sina texter som ammunition i en ideologisk kamp.

Flera kloka röster har redan påpekat att uppmaningarna om att ”be för Paris” är malplacerade, att Frankrike är upplysningens vagga och att böner inte är det vi behöver nu. Författare som Ian McEwan har skrivit välformulerat om terrordåden, och omedelbart efter de fruktansvärda scenerna är det en sådan predikande stämma som vi vill lyssna till.

Men när vardagen återvänder rekommenderar jag läsning av ”Underkastelse”. Få författare kan som Michel Houellebecq pilla bort sårskorporna och utmana läsaren att själv börja tänka i komplicerade och obekväma frågor.

Mer läsning

Annons