Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Duraid al-Khamisi om flyktens raseri

/

Inledningen träffar prick i nuet.
En liten pojke på väg över havet med sin familj. Instängd i ett rostigt båtskrov tillsammans med alldeles för många andra tappar han medvetandet. Han vaknar i ett kaos av spyor, avföring, liklukt. Sedan tar en läckande gummibåt över. Desperata människor paddlar med händerna för att nå land. Men det är inte Medelhavet utan det iskalla decembervattnet utanför Gotland.

Annons

Duraid al-Khamisi kallar sin bok för ett familjeporträtt. Med syskon och föräldrar kliver han i land efter en färd som gått från Bagdad över Jordanien och Litauen. Därefter tar flyktingförläggningen och förorten vid.

Duraid al-Khamasis berättar nervigt om konflikten mellan anpassning och utanförskap. Flykten blir en brutal klassresa neråt för den en gång så välbeställda guldsmedsfamiljen. Duraids egna minnen av det vackra överklassområdet al-Ghadir, lyxkrogarna och omvärldens beundran och respekt blir plågsamma att bära när arbetslöshet och depression tar över. Han betalar ett högt pris för att leva i det han ser som en tvångsassimilation och utvecklas till en hatisk slagskämpe, där krossade näsben, stölder och narkotika rättfärdigas av känslan att stå utanför istället för ovanför. För varje besök i Irak blir upplevelsen av svensk orättvisa allt starkare. Frustrationen göds av idéer om manlighet och kulturell överlägsenhet. Att bli kallad macho är inget problem för den unge Duraid. ”Jag är ett lejon, inte ett lamm” förklarar han för läsaren. När Husbykravallerna drar igång erbjuder våldet ett nytt språk. ”Om jag kunde skulle jag sätt eld på tusen bilar för pappas skull.”

Duraid al-Khamisi är frilansjournalist, känd bland annat från Sveriges radio. ”Regnet luktar inte här” är skriven i fragment, uppenbarligen under en längre tid. Berättelsen svarar utmärkt mot nuets begär efter starka känslor och upplevelser, men den når inte samma komplexitet som t ex Jonas Hassen Khemiri, Dilsa Demirbag Stens eller Zulmir Bečević biografiska berättelser om flykt, etnicitet och individens förhandling med majoritetssamhället.

”Regnet luktar inte här” vädjar till oss om debatt.

Mer läsning

Annons