Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömgångaren och hans räddare i ny bok: Utan Desy kunde Hans Viksten inte skapa

/

”Det var en gång ett konstnärspar som ständigt sågs flyga hand i hand i livet och i världen…” Så inleds boken "Drömgångaren" om konstnären, musikern och poeten Hans Viksten som producerats till minnesutställningen på Hälsinglands museum (pågår i sommar) och Konstakademin i höst.

Annons

Viksten minns jag från min barndom och ungdom. En udda, särskild och egensinnig konstnär som på många vis personifierade bilden av den kreative mannen. Fragment av mystiska bilder och färger som lockade och även stötte bort. Från att ha varit en av de mest omskrivna konstnärerna föll han efter sin död 1987 i glömska. Kanske har den glömskan varit välgörande för det är med nya ögon jag möter hans bilder och estetik i boken som har Jonas Sima som flitigt skrivande redaktör.

Hans Vikstens ungdom beskrivs av Sima som svår och olycklig med fadern – den store naturlyriken Albert Viksten – som dominant och kvävande demon i bakgrunden. Missbruk, ständiga misslyckanden och ett liv utan mål och styrfart långt upp i tjugofemårsåldern. Det är lätt att förstå tidens tanke om att hårt kroppsarbete skulle kunna ”bota” svagheten. Liksom hur troligt det varit att inget Vikstenskt konstnärskap utvecklats om inte undret inträffat.

Men undret var journalisten Desy Kallberg. En vacker och säreget självständig kvinna som bland annat, före andra världskriget, hade skrivit reportagebrev för svenska tidningar, cyklandes runt i Europa.

Hon kom till Hälsingland 1954 för att intervjua Albert Viksten och Hans Viksten drabbades av ögonblicklig kärlek, en kärlek som blev ömsesidig och skulle komma att vara i trettiotre år. Desy tog över faderns försök till att rehabilitera Hans och lyckades lugna honom, hålla honom borta från spriten och inspirera hans konstnärskap. Den elva år äldre Desy blev hans hustru men presenterades ofta av Hans som sin ”livskamrat, promotor och älskarinna”. Det var Desy som höll i honom, pushade honom och skötte kontakterna med omvärlden – ja till och med gjorde upp med fadern Albert genom att kasta gröt på honom (sic!).

Hon var hans förlösare, han hennes drivkraft. De levde tillsammans, arbetade tillsammans, reste tillsammans och verkade i symbios och en stor del av Hans konst handlade om deras gemensamma liv.

I nutid känns deras relation nästan plågsam. Kan man dela en annan människas liv så kapitalt? Vara så beroende…? Är det rätt? Men Hans blev framgångsrik, skrev böcker, ställde ut och blev så småningom också konstprofessor. Alltid med Desy vid sin sida och som pådrivande kraft. Det är lätt att tänka att hans konstnärskap hade blivit blygsamt om inte Desy funnits. Att personen Hans Viksten var en ensam ångestprövad människa som lärde sig leva av Desy. Liksom att konstnären, poeten och musikern Viksten bestod av Hans egen egensinniga kreativitet samt av Desys välorganiserade styrning.

Med boken i mina tankar ser jag om utställningen och bilderna djupnar. Brinner klarare.

LÄS MER: Hitta alla artiklar på Nöje & Kultur här

Mer läsning

Annons