Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dirigenten som inte vill vara en dinosaurie

/
  • På fredag leder den franska dirigenten Nathalie Stutzmann orkestern i Dvořáks sjunde symfoni och Bruchs violinkonsert med fransyskan Alexandra Soumm som solist.
  • På fredag leder den franska dirigenten Nathalie Stutzmann orkestern i Dvořáks sjunde symfoni och Bruchs violinkonsert med fransyskan Alexandra Soumm som solist.
  • För kvinnor har det varit svårt att få ställa sig på pulten, säger Nathalie Stutzmann.

Nathalie Stutzmann gör musiken lätt och dansant, konstaterar Kerstin Monk som har träffat dirigenten inför torsdagens konsert i Gävle konserthus.

Annons

”Det finns två sorters musikutövare; de som hela livet strävar efter att nå en punkt som visar hur svår deras konst är. Den sorten har sin publik. Sen finns det de som försöker få det de gör att verka enkelt och lätt. Jag hör till den kategorin. Det är inte lika spektakulärt men jag föredrar att publiken kan ta till sig essensen av musiken. Jag vill inte att de ska imponeras av framförandet utan istället förlora sig i musikens skönhet.”

Det här citatet av den franska sångerskan och dirigenten Nathalie Stutzmann hade jag läst och hade i huvudet när jag sätter mig i konserthusets salong och följer hur Nathalie Stutzmann repeterar med Gävle Symfoniorkester inför konserten i kväll i Gävle och i morgon fredag i Hudiksvall.

Där står hon på pulten, iförd rosa t-shirt och svarta sportbyxor. Med intensiv och nästan glad inlevelse, med dansande gester och emellanåt sjungandes får hon musikerna att spela Dvořáks sjunde symfoni så lätt, så dansant och just så levande som motsvarar hennes ideal.

När vi sedan sitter och pratar i dirigentrummet bekräftar hon att orkestern svarar väl på hennes sätt att dirigera. Och att hon nog uttryckte sig rätt klokt den där gången hon blev citerad.

Nathalie Stutzmann är alltså en sjungande dirigent, en musiker med parallella karriärer.

Nathalie växte upp i ett musikaliskt hem. Båda hennes föräldrar var operasångare och det var mycket musik i hemmet. Som barn började hon spela piano, fiol och fagott men även sång. Men hennes stora dröm var att få dirigera.

Omständigheterna ville annat. Som sångare visade hon så stor talang att det blev det hon kom att ägna sig åt. Som kontraalt är Nathalie Stutzmann fortfarande ett stort och efterfrågat namn.

Men för fyra år sedan började hon dirigera och är allt mer efterfrågad som dirigent, numera av stora och berömda orkestrar. Men halva tiden ägnar hon sig åt att sjunga.

Men varför blev hon inte dirigent från första början, när det var hennes stora önskan?

Nathalie berättar att hennes lärare avfärdade hennes planer.

– Det var svårt då och det är fortfarande svårt för kvinnor att kunna få dirigera, berättar hon.

Men hon passade på att studera dirigenterna när hon var solist. Hon kunde se allt de gjorde, på någon meters avstånd. Och hon förberedde alltid sig själv inför konserter på samma sätt som dirigenter, genom att studera hela partituret, inte bara sin egen stämma.

Så vad är skillnaden mellan att sjunga och dirigera?

– Som dirigent har jag hela paletten, inte bara min egen stämma. Jag har hela den fantastiska orkesterklangen till mitt förfogande.

Men hur gick det till? Hur fick hon chansen?

Nathalie berättar hur hon hade blivit mycket god vän med den världsberömde japanske dirigenten Seiji Ozawa. Hon bad honom om råd och han gav henne chansen att dirigera den berömda japanska Mito Chamber Orchestra.

– Vad jag inte visste var att i den satt de allra främsta instrumentalisterna från världens bästa orkestrar. Jag hade nog inte vågat om jag hade vetat det.

Efter veckan med kammarorkestern hade Ozawa samtal med musikerna. De var helt eniga om att Nathalie hade talang för dirigering.

– Du ska fortsätta dirigera. Du kan!

Med det svaret från Seiji Ozawa fick hon det självförtroende hon behövde för att inleda sin nya karriär, som dirigent. Hon vände sig även till Sir Simon Rattle, chefdirigent för Berlinfilharmonikerna. Han uppmuntrade också henne men gav henne även rådet att studera för den finske dirigentprofessorn Jorma Panula. Så under ett år åkte hon regelbundet till Finland och studerade dirigering.

Som sångare har Nathalie under många år samarbetat med den svenska pianisten Inger Södergren, bosatt i Frankrike och jag trodde att hon genom Inger hade blivit bekant med Sverige.

– Men jag har aldrig sjungit i Sverige. Kanske för att ni själva har så många fina sångerskor. Däremot har jag lärt mig mycket om det som är svenskt, som köttbullar, säger hon.

Som dirigent däremot har Nathalie dirigerat många svenska orkestrar, Kungliga Filharmonikerna till exempel.

Vad vill hon med sin musik, undrar jag.

– Framför allt att förmedla känslor, alla sorters känslor, säger hon och beklagar samtidigt den klassiska musikens ställning i dagens samhälle.

Hur ska man nå en ung publik?

Föräldrarna har ett stort ansvar, säger hon. Men säger också att det är viktigt att unga människor får lyssna på levande klassiska konserter. De kan ge djupa och oförglömliga upplevelser.

– Det är viktigt att de får se att vi musiker inte är några dinosaurer från en försvunnen tid!

Mer läsning

Annons