Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det 21:a arrondissementet, ligger det i Undersvik?”

Maria Dahlström recenserar söndagens jazz- och folkmusikkonserter på Karisma trädgårdsscen.

Annons

Lagom till Cornelis Vreeswijks ”Telegram för fullmånen” (1966) anländer de sista åhörarna till Karisma trädgårdsscen. Ett fyrtiotal besökare har redan fått lyssna till Lars Gullins ”Mazurka” (1974) och Duke Ellingtons ”Caravan” (1937).

”Nej, karlar är ena svin, som svamlar om kärleksglöd. Men månen är kall och död”, sjunger Kari Sjöstrand, och aldrig upphör man att förfäras över Vreeswijks stackars Ann-Katarin Rosenblads eländiga kärleksliv. Ulf Nilssons mandolin, Henrik Christensens kontrabas, och Stefan Valsbergs trummor ger tillsammans med Sjöstrand låten dess ”corneliska” bitterljuva uttryck.

HUSK bjöd på musikhistorisk buffé under söndagens konsert. Foto: Maria Dahlström

Efter en kort musikalisk avstickare till Spanien spelar kvartetten sedan en polska signerad Järvsös egen rockstjärna From-Olle; det tidiga 1800-talets Yngwie Malmsteen. När Christensens fiol kompletteras med Sjöstrands saxofon och Valsbergs trummor, så känns steget till Balkan inte särskilt långt. Det låter emellanåt nästan lite ”riedelskt” över det hela och associationerna till Ronja Rövardotter ligger nära till hands; något vilt och obestämbart.

”Vi mixar, som ni märker, folkmusik och jazz”, beskriver Sjöstrand kvartetten HUSK i vilken hon utgör en del. HUSK lämnar sedan Hälsingland och tar med publiken ett sekel framåt i tiden. Det handlar om halloweenbus à la femtiotalsbrass genom Ernie Vilkins och Manny Albams jazzdänga ”Trick or Treat”. Även här känns Georg Riedel stundtals närvarande. Kanske är det ljudet av ett barn på en gnisslig studsmatta en bit bort från trädgårdsscenen, som förstärker känslan av Pippi Långstrump som härjar runt i ett sömnigt villakvarter i Vimmerby anno 1955. Vi snackar skickligt levererad feelgood-jazz och kanske det inte är i Astrids Lindgrens Småland vi befinner oss, utan snarare i efterkrigstidens Paris. Fiol och sax leker nyfiket med varandra med bas och trummor som förkläden. Det 21:a arrondissementet, ligger det i Undersvik?

HUSKs avslutande låt är egenkomponerad - ”Polska från Djupviken”. Samma vik som nu regntunga moln hänger över som blöt tvätt, medan muller och en och annan blixt gör entré på hälsingehimlen. Denna låt imponerar verkligen och framförs skickligt och medryckande. En intressant fusion mellan folkvisa och jazz, som inleds med alert fiol och sax, och avslutas i en loj gungning à la Deirdres samba, där Valsberg trakterar både bongotrumma och koskälla.

Trots, eller tack vare, HUSKs minst sagt spretiga repertoar, där år, genrer och platser dukas upp för alla tänkbara preferenser, så kan man konstatera att en musikhistorisk buffé likt denna görs rätt i att avsmakas i goda vänners lag på en av Hälsinglands vackraste platser.

Enligt recensenten Sveriges främsta folksångare Emma Härdelin och Johanna Bölja. Foto: Maria Dahlström.

Efter pausen så kommer regnet och återstoden av aftonen flyttas in på bygdegården nästgårds. Lokalen är packad och känslan av fuktig skolaula infinner sig. Men den förnimmelsen upplöses snart i visioner om grönskande fäbodvallar när konsertbesökarna får privilegiet att njuta två av Sveriges främsta folksångare - Emma Härdelin och Johanna Bölja. På grund av det hastiga estradbytet så deklamerar de att de ska använda sig av magstödet istället för mikrofon. Och som de gör! I drygt en timme levererar duon med rungande värme och djup, tillika klarhet och klang, fantastiska variationer på folkvisa och psalm, från norra Jämtland ända bort till Gammalsvenskby i Ukraina. Skillingtryck, tretakt, kulning, skämtvisa, vallvisa, glädje, längtan, förtvivlan, björnar, vargar, huldror och rövare. Allt levereras med en inte ofta hörd kombination av styrka, humor och ömhet.

En afton som denna kan man konstatera att ibland är två folkmusiker, på en bygdegårdsscen i en liten avkrok i hälsingeskogen, det enda som behövs för att låta sig övertygas om att den kulturhistoriska skatt som är folkmusiken förvaltas och utvecklas i mycket kompetenta händer.

Om än att kvällens inletts med Vreeswijks ständigt försmådde sångmö Ann-Katarin Rosenblads klagovisa, så avslutas den med prosten Alstermarks kärleksförklaring till ”Lilla vackra Anna”. Slutet gott. Allting gott.

Mer läsning

Annons