Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den fornnordiska gudavärlden var Tors rike

/
  • Här bodde människor som tillbad de gamla gudarna. Maths Bertell i Högomsmannens rike i Granlo i Sundsvall.
  • Replik av eldstål och flinta som använts i förkristen tid.
  • Så här kan det se ut när man slår eld med stål och flinta.
  • Trolltrumma från Jamtli i Östersund.
  • Gamle Tor i ny skepnad. Då och då dyker han på nytt upp i kulturen.

I Finland hette han Ukko och ibland Tuuri, hos skandinaverna Tor och hos sydsamerna Horagalles, som kommer ur Tor-karl.
Oden må ursäkta, men för vanligt folk i det förkristna Norden var Tor den viktigaste guden, enligt religionshistorikern Maths Bertell.

Annons

Han läser fornisländska och finska. Han kan slå eld med stål och flinta och visa hur samerna använde en trolltrumma. Och han betonar hur viktigt det är att fråga sig vem som skrev de gamla isländska sagorna - den huvudsakliga källan för forskare i fornnordisk religion.

– Man kan tro att allt är utforskat på det här området, men det finns mycket kvar att göra. Inte minst för den samiska religionen har intresset varit litet, säger Maths Bertell.

Själv intresserar han sig för både fornnordisk, samisk och gammal finsk religion, traditioner som möttes när Skandinavien befolkades från olika håll och har skillnader men också många likheter. Trots att ingen då var särskit ivrig i att sprida sin tro till grannarna.

– De såg inte andras tro som felaktig; det gör bara de missionerande religionerna. Tron var inget man behövde övertyga om; det var så världen såg ut bara, säger Maths Bertell.

Hans doktorsavhandling handlade om Tor, åsk- och fruktbarhetsguden som man kunde åkalla genom att slå eld med stål och flinta.

– Att härma guden var ett sätt att kalla på hans uppmärksamhet, säger han.

Hos finnar och samer var Tuuri eller Horagalles (som i Finland också hette Ukko, gubbe, och hos skandinaverna "den gamle") den viktigaste guden, och troligen för vanligt folk i resten av Norden också.

– Vi kanske tänker att Tor är lite enkelspårig och dum, särskilt om man läser de isländska skrifterna. Men de är nedtecknade på 1200-talet, när Island varit kristet i ett par hundra år, och dessutom i en aristokratisk miljö som var Odentillvänd. I historikern Adam av Bremens skildring från Uppsala sitter Tor i mitten och Oden vid sidan om, säger Maths Bertell.

Vanligt folk drogs till en gud som tog med sig regnet, rådde över elden och kunde visa sin makt med praktfulla himlaskådespel. I hela Skandinavien florerade i stort sett samma myter. Ett exempel är när åskgudens vapen blev stulet, som hos oss berättas i versionen att jätten Trym stal Tors hammare. Hos samerna hade åskguden två hammare och ibland en pilbåge, hos finnarna en pilbåge eller en guldklubba.

Men skillnader finns också. Som att den samiska religionen saknar krigsgud, en roll som Oden fyllde hos oss.

– När man inte är bofast är samhället mindre hierarkiskt. Man har inte samma relation till land och ägande, och därmed ingen organiserad krigföring, säger Maths Bertell.

Fast man bör läsa texterna med en nypa salt kan vi i Norden vara lyckliga som ändå har texter. De äldre religionerna var ofta skriftlösa, och den fornnordiska tron är betydligt bättre nedtecknad och bevarad än både forngermansk och keltisk, troligen därför att Norden kristnades sent. Först på 1100-talet var området i någon mån kristet efter en process på flera hundra år, och samerna utövade ännu in på 1700-talet sin gamla tro.

– Men när Sverige blev en stormakt såg det inte bra ut att ha hedningar i landet, utan de skulle omvändas. Det var dock först med Lars Levi Laestadius på 1800-talet som kristendomen på riktigt blev samernas, säger Maths Bertell.

För att visa att de var omvända fick samerna lämna in sina trolltrummor till domkapitlet. Trummorna, som i dag finns på museer, är Maths Bertells nuvarande forskningsämne. De var främst spåtrummor: man höll dem vågrätt och slog på dem så att en mässingsring hoppade runt mellan olika bilder som var ritade på skinnet. Så kunde man se vad gudarna ville.

– De är dessutom förstahandskällor; det är ju samerna själva som har ritat bilderna, medan de äldre skrifter som finns är nedtecknade av missionärer. Först på 1900-talet började samer själva skriva om sin religion, säger Maths Bertell, som nu undersöker hur väl trummornas bildvärld korresponderar med texterna och hur innehållet förändras mellan olika geografiska områden.

Hoppet att hitta fler forntida skrifter är förstås litet. Men ändå dyker nya källor upp för religionshistorikerna. Med förbättrad teknik kan de utläsa mer av det gamla materialet, och arkeologer gör ibland fynd som kastar nytt ljus över skrifternas innehåll. Som när man hittade rester av pampiga vikingatida bosättningar i Uppåkra utanför Lund.

– I Egil Skallagrimssons saga berättas hur de levde rövare i Lund, men alla vet ju att Lund grundades på medeltiden och Egil levde på vikingatiden. Nu ser det ut som om Uppåkra var det gamla Lund, och när man sedan byggde en ny kyrka på den plats som i dag heter Lund följde namnet med, säger Maths Bertell.

I namn är traditionen stark. Här lever även de gamla gudarna kvar, till och med där kyrkor ligger, som på Frösön i Jämtland. Trots kristnandet ändrade man inte platsernas namn; om platsen var populär och drog dit folk under sitt gamla namn fick det vara kvar.

– Universella religioner som kristendomen har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter lokala förutsättningar. Det är enda sättet att egentligen få folk att byta religion, säger Maths Bertell.

Nästa vecka: Möt Eva Nyman som vet meningen med de urgamla ortnamnen.

Läs förra avsnittet: Han tyder uråldriga religiösa skrifter

Mer läsning

Annons