Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Delikat brittisk snobbighet

/

BOK: Kristian Ekenberg om Edvard St Aubyn, vars romaner om Patrick Melrose nu har översatts till svenska.

Annons

Edward St Aubyns romaner om Patrick Melrose ger samma känsla av att smygtitta på överklassen som ett nummer av magasinet The Tatler, även om orden tycks vara tryckta på en tunn hinna glänsande is och inte på papper.

Totalt har Edvard St Aubyn skrivit fem romaner om Patrick Melrose, varav de tre första nu ges ut på svenska i en och samma volym. Det är en berättelse om en monstruöst dysfunktionell överklassfamilj. Urscenen utgörs av att fadern David våldtar sonen Patrick som straff för en vag och inte preciserad förseelse.

I presentationstexten av författaren jämförs han med namn som Evelyn Waugh och Oscar Wilde; Anthony Powell är ett annat namn som jag tycker mig se broderat över detta författarskap. Men själva berättelsen, om våldtäkten och Patricks försök att hantera barndomens trauma senare i livet, får mig av någon anledning att tänka på tv-serien ”Jag, Claudius” i stället.

Svitens första del utspelas på familjens hus i södra Frankrike, den ödesdigra dag då Patrick för första gången utsätts för ett sexuellt övergrepp. Följande delar hoppar fram många år och skildrar en drogorgie i New York när sonen ska hämta hem faderns lik till England samt en stor fest, där det i slutet glittrar en falsk möjlighet till försoning. Varje roman äger rum under ett kort tidsspann men den dag av ett liv som läsaren får följa rymmer år av bittra erfarenheter.

Spänningen i romanerna ligger i glappet mellan traumat – det mörka och förvridna – och den polerade ytan, både i salongerna och i St Aubyns språk. En likhet med Oscar Wilde finns i den aforistiska formuleringsprecisionen och förmågan att med en bisats drypande av sarkasm döma ut en människas hela existens.

Böckerna kan sägas vara skrivna i genren ”misery memoirs”, då innehållet är starkt självbiografiskt. Men den genrebeteckningen ger en air av slafsighet som det är svårt att förknippa med författarens elegans.

Edward St Aubyn skriver bitvis outhärdligt snobbigt, bitvis delikat snobbigt. Här finns formuleringar som framkallar den sorts kacklande skratt som kommer av att se någonting lustigt djupt nere i avgrunden.

Romanerna om Patrick Melrose kan vara mycket underhållande, men de kan också vara tröttsamma, i synnerhet den andra delen som beskriver Patricks knarkande i New York – en text som för tankarna till författare som Jay McInerney och Bret Easton Ellis och som ter sig passé 2016.

Även om slutet av den tredje romanen antyder en bedräglig ljusglimt, kan St Aubyns romaner inte anklagas för att tillhöra samtidens ”Sommar i P1”-strömning med välpaketerade berättelser om lidande som slutar i en solskenshistoria. Bakom varje glimt av blå himmel väntar ett ännu mörkare moln hos St Aubyn. Det är befriande att läsa någonting som inte faller för det tillrättalagda.

*

Läs mer: Ragna Fahlander recenserar Håkan Nessers "Eugen Kallmans ögon"

Mer läsning

Annons