Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför vägrar jag vara på bokmässan

/

KRÖNIKA: Utkastad, berusad, jagad, osynlig. Crister Enander har prövat alla bokmässans roller – och fått nog.

Annons

Kanske framstår jag som beklämmande trilsk och trumpen, men jag var inte på Bokmässan i Göteborg. Jag vägrar. Men jag har full förståelse för alla de tiotusentals som med förväntningar och nyfikenhet, vilken väckts av sena kvällars glupande läslust, reser dit för att då vara en del av ”årets bokfest”. Det kan vara en inspirerande och roligt.

Men jag har fått nog. Jag har varit där fjorton gånger. Jag har gjort det mesta som man kan göra på Bokmässan. Jag har blivit utkastad och bortkörd av högsta mässledningen då jag stod och sålde vår satirtidning EGGET där vissa av deras skumma affärer avslöjades. Jag har framträtt på stora scenen med bland annat Maria Wine. Jag har sålt böcker vid de små och undanskymda båsen. Jag har suttit och inför publik samtalat med författare i de fräsiga förlagens montrar. Jag har intervjuat jag vet ärligt talat inte hur många författare – från stora och mer sällsynta elefanter som Norman Mailer och Hugo Claus till våra egna mer vanligt förekommande författare.

Jag har blivit asberusad i baren på Hotell Park Avenue och haft svårt att hitta handtaget på taxibilen som skulle köra mig till mitt eget favorithotell Eggers, där jag ofta brukade dela frukostbord med den legendariske Björn Nilsson på Expressen. Jag har stått och ältat dagens begivenheter och gårdagarnas litterära hjältar och skruvat skvallerskruven ytterligare några varv tills ölen surnat och klockorna vissnat och såväl Nils Schwartz som Anders Paulrud tuppat av i vars ett ensligt hörn i den täta cigarrettröken.

Jag har med en viss ansats till vämjelse sett hur Göran Tunström och Ernst Brunner suttit – likt två egotrippade och testosteronstinna tuppar – och klängt på Eva Bonnier längts upp i Hotell Gothias skybar med sorgsen utsikt över ett dött Liseberg där karusellerna stannat för året

Jag har varit på mässan som en närmast osynlig författare med egna böcker. Jag har varit där och – bokstavligen – blivit jagad av kvällspressens envetna murvlar då jag skulle skriva Barbro ”Lill-Babs” Svenssons memoarer.

Jag har varit på pressnatta och deltagit i en räkfrossa som sannerligen var värd namnet frossa då Anderz Harning gick lös på många av de havets frukter som låg uppdukade på de dignande borden och vinet flödade som i ett gammalt och dekadent romerskt bad.

Men nu är det inte så att jag tror mig ha sett och hört allt och därför drar mig undan och vägrar åka. Anledningen är en annan. De senaste gångerna jag var där hade något förändrats i själva atmosfären. Bokmässan hade förvandlats från att ha varit en spontan bokfest – där det oväntade och knepigt konstiga kunde inträffa runt hörnet på nästa monter – till att bli ett kommersiellt väloljat och genomorganiserat maskineri. Bok som bok, vara som vara, författare som författare. Allt är utbytbart. Allt går att sälja. När jag lämnade Bokmässan de senaste två tre gångerna var jag nedslagen, kände hur en allt större sorgsenhet vällde över mig.

Glädjen över boken, det lockande och levande i läsandets magi, var försvunnen och ersatt av en enögd krämartanke att inbundna varor skulle säljas till varje pris, helst så högt som möjligt. De kunde lika gärna ha sålt schampo eller tvål. Och då vill inte jag vara med.

Fotnot: Krönikören är skribent och författare bosatt i Lund - född 1960.

Mer läsning

Annons