Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dåliga religionsargument

/

KRÖNIKA

Annons

I höst kommer påven till Sverige för högtidlighållandet av reformationen. Ett besök som visserligen uppmärksammades när det tillkännagavs, men som svensk media inte har förstått sprängstoffet i.

Åtminstone menar Svenska Dagbladets krönikör på kultursidorna Lotta Lundberg det. Hon skrev en text om hur Sveriges bristande språk för det religiösa avslöjades när besöket blev känt, om hur religionen som privatsak utanför offentlighetens hägn har gjort att vi inte har ord för den.

Läs mer: Fler kommentarer och krönikor av Kristian Ekenberg

I Upsala Nya Tidning hakade kulturskribenten John Sjögren på och skrev om ”den verklighetsfrånvända dogmen att religion är något man endast får viska om i hemmets privata vrå”.

Han avslutade sin krönika med raden: ”Nej, religionen måste ut i offentligheten. Det är där den hör hemma.”

Måste den? Verkligen? Sådana argument bör man vara vaksam mot, de som pekar mot en oundviklig framtid eller en självklar utveckling. Inget av argumenten i vare sig Lundbergs eller Sjögrens texter kommer i närheten av att övertyga om varför religion bör ta en större plats i offentligheten.

Lotta Lundberg skriver om ett religiöst språk ”som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning”.

Måhända har hon rätt i att vi i ett sekulärt samhälle inte har ett tillräckligt utvecklat språk i dessa frågor, i synnerhet det som rör döden, men min erfarenhet är att religionen snarare förvillar än underlättar ett sådant samtal.

Hon skriver också om religiösa asylsökande och hur de ska kunna integreras i ett land utan "hemreligion". Ett resonemang som – likt förslagen om sänkta löner för invandrare – använder flyktingar som en ursäktande murbräcka för en av skribenten efterlängtad utveckling.

Mina tankar går till ett reportage som jag läste nyligen om Ehab Fawadleh, som kommit till Torsåker från Västbanken. Han är ateist och säger i Arbetarbladets reportage: ”Ett land ska inte styras av religionen, det borde vara lika för alla och man ska inte behöva välja om ens barn ska gå i en kristen eller muslimsk skola. Det var när jag sade sådana här saker som jag fick problem.”

Jag tänkte att jag, som ateist, nog har mer gemensamt med honom – trots andra kulturella skillnader – än med en djupt religiös människa vars släkt har bott i Sverige i generationer.

Nog kan det vara så att svenska journalister har bristande religiösa kunskaper, precis som den naturvetenskapliga kompetensen generellt är låg. Den okunskapen kan försvåra granskningen av påven, en granskning som bör få stort utrymme när han väl kommer till Sverige.

Alla makthavare bör granskas hårt. Så även en påve. I synnerhet en påve. Religionens inflytande bör tas på allvar och inte underskattas, men med det följer inte automatiskt att religionen ska få genomsyra mer av offentligheten.

Mer läsning

Annons