Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags för stångkorv och bruna grytor?

Varje år ges det ut mer än 360 kokböcker i Sverige. Mer än en per dag. Och samtidigt läser jag att vi aldrig lagat så få måltider i hemmen som nu – hur sjutton går det ihop?

Annons

Varje år ges det ut mer än 360 kokböcker i Sverige. Mer än en per dag. Och samtidigt läser jag att vi aldrig lagat så få måltider i hemmen som nu – hur sjutton går det ihop?

Kan det ha att göra med vår inställning till mat? Att mat fått en annan betydelse helt enkelt…?

Minns ni Husmoderns köksalmanack? En slags kombinerad kokbok/hushållsreda/almanacka/kassabok. Kort sagt en klassiker som getts ut sedan 1933. Visserligen bytte den namn 1979 till bara Köksalmanack men upplägget är ungefär detsamma: matförslag för den hushållsansvariga för årets alla dagar med recept, tips och fakta i en lättsam blandning. Har plöjt igenom åtskilliga årgångar från 40-talet och framåt. Jag älskar den! Kanske inte för den hurtiga tonen och det enögda fokuserandet på husmodersrollen utan för att den är ett så enastående tidsdokument och för att det ger en ledtråd till våra kokboksfanatiska hang-ups idag. Låt mig testa tankarna…

Frågar man svenskar hur mycket tid de ägnar åt matlagning får man förvånande nog fram en ganska hög siffra. Det rör sig faktiskt om åtskilliga timmar i veckan. Nästan minst lika många som på hemmafruarnas tid. Men det finns en avgörande skillnad: I princip all matlagningstid läggs på helg- och festmat och en förödande liten del på vardagsmaten, ibland ingen tid alls. På helgerna blommar vi ut i excesser av fransk kokkonst, i semesterminnesrecept, i fine dining på hemmaplan medan veckorna består av uppvärmd frysmat, fika, pizza eller hämtmat.

Så var det inte förr. Fortfarande, ända in på 70-talet, åt man mat för att bli mätt. Mat var bränsle och ett visst mått av omsorg och samvaro. Mycket mer än så representerade inte maten. Poängen var att bli mätt och få krafter till att arbeta och möjligen att hålla ihop kretsen. Och vi var inte mer än någon generation ifrån den stora hungern och svälten. Man accepterade att matlagning tog tid varje dag, man använde sig av råvaror som helt naturligt var närproducerade ( det fanns nämligen inget annat att välja på) och man strävade att hålla nere matkostnaderna för att vid vissa högtidliga tillfällen kunna unna sig något extra. Mat var – ja –mat!

I takt med att vi fick det bättre ekonomiskt växte ett annat förhållande till mat fram.

Nån som kommer ihåg begreppet ”kvällsgott”? Jo, men alltså man åt först fortfarande middag som vanligt men sedan – framför teven på helgen- kunde man mumsa på varma mackor, landgångar eller ostbricka. Inte bränsle längre alltså, utan godis. Och i början av -90talet blev sedan fredagsmyset etablerat. Ätandet blev något annat. Vi plockade ut det godaste, vi ”unnade” oss, vi dukade upp det bästa. Middagen slogs ihop med det goda. Bort med det mindre välsmakande, bort med det ”bruna”.

1969 svarade köpta livsmedel för 24 % av hushållens utgifter. 2009 var siffran 13 %. Mat har alltså blivit otroligt mycket billigare- framförallt kött. Och det avspeglas i recepten. 1969 skriver man 400 gram fläskfilé till fyra personer medan man det i ett nytt recept i dag står 1-1,2 kg fläskfilé för samma typ av rätt och lika många personer. 1969 ansågs 100 g per person vara lagom mycket medan man i dag tycker att 300 g är det som krävs.

Och samtidigt lagar vi mindre mat. Vi verkar faktiskt inte ens kunna laga mat längre ( förutom lyxmiddagar på helgerna )Hrm.. något har hänt… En av de saker jag tycker allra mest om i Husmoderns köksalmanack är tonen av tillit, förtroende och omsorg om läsaren. Där står: ”Gör en vanlig vit sås och häll över” eller ”smaka av med citronsaft mot slutet”, men också ”det går utmärkt att använda en burksoppa i grytan om man inte har buljong att tillgå”. Man utgår ifrån att alla kan laga mat, jublar över frysens alla möjligheter och förordar gärna användandet av vissa halvfabrikat eftersom de förenklar vardagen och ingenstans hittar jag någon form av problematisering kring mat. Alla lagar ju mat. Alla äter lagad mat. Mat är visserligen roligt, stundtals enahanda, ibland gott, men framförallt -bränsle Kikar nu på de allra nyaste kokböckerna och vad de handlar om med några titlar ur mängden: ”Supermat, vägen till ett friskare liv”, ”Härliga frukostar för en bra start”,”Friendly food, mat utan gluten, socker och mjölk”, ”Lär dig leva sockerfritt”, ”Grön Paleo”, ”Skippa nudlarna”, ”Maten är min medicin”, ”Alla bakar glutenfritt”, ”Ekologisk raw food” etc, etc.

Det gemensamma är att maten problematiseras. Mat är inte längre mat i betydelsen bränsle utan nästan ett slags markörer eller statement. Och det faktum att maten verkligen behövs som bränsle verkar mest ett problem. Trots att själva ätandet är det mesta basala i hela tillvaron – det vi lärde oss först av allt i världen- så får vi veta att vi inte ”kan” – varken äta riktigt eller laga mat. Faktiskt inte ens laga frukost .

Mat är dåligt samvetet, misslyckanden och kanske grupptillhörighet. Vi köper boken för att lära om, lära nytt, ingå i en krets.

När blev det så här?

Andelen överviktiga människor i Sverige ökar lavinartat samtidigt som antalet personer som inte lagar mat hemma också ökar. Och kokboksförsäljningen rusar i höjden. Hur sjutton hänger detta ihop?

Kan vår strävan efter extremt billig och lättillgänglig mat ha skadat oss? Eller är det vår avsky för den tråkiga, ”bruna” maten som inte är något annat än mat? När vi fick ekonomiska förutsättningar att lägga en klick cremefraiche i varenda måltid och vid varje måltid valde bort allt som inte var ”gott”?

Det går lätt att bländas av de blanka, vackra sidorna i de problematiserande, moderna kokböckerna som utlovar hälsa och tillhörighet bara man köper boken. Trots att vi med bara en anings perspektiv kan se att det mesta faktisk är modedieter som kommer att vara helt borta om ett decennium då någon annan diet förkastar det vi äter nu.

Tänk om vi istället skulle rota i mammas och mormors bokhylla och gräva fram de där almanackorna från 50-60-talet? Och utan att att tjafsa laga stångkorv, torskromspudding och bruna grytor (på mycket mindre kött än man kan tro) för att bli mätt en vanlig tisdag? Betrakta med glädje och respekt det vi har på tallriken som drivmedel och förundras över att vi kan få kroppen att fungera på ett rimligt sätt. Lära oss skilja mellan fest och vardag och sen sluta skuldbelägga oss själva för de festliga stunderna?

Tänk om hela lösningen ligger i - en köksalmanack…? Katarina Widholm, författare

Mer läsning

Annons