Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags för kulturen att tackla klimatkrisen

/
  • Riksteaterns klimatstafett
  • Regissören Jenny Andreasson tror inte på att

Oviljan att ta sig an klimatkrisen speglas även i kulturen. Ändå finns det existentiell klimat-teater, streetdance och gastkramande thrillers. Och inför mötet i Paris byggs smältande iskonst på Place de la République.

Annons

Enbart klimatångest resulterar sällan i bra konst. Konstnären Olafur Eliasson tänker sig sin gestaltning av hoten mot planeten som poetisk och vacker. Stora isblock, fraktade i räkfrysar hela vägen från Grönland till Paris, ska - om säkerhetsläget tillåter - resas på Place de la République. Från och med söndag ska Eliassons "Ice watch Paris" gå att se.

Den kanadensiska författaren Margaret Atwood vägrar att överhuvudtaget tänka i termer av väckarklockor och nedräkning. När hon skriver sina romaner är det utan några andra avsikter än att utforska världar. Det hindrar inte att den sista delen i trilogin om Oryx and Crake, helt oberoende av klimatmötet i Paris, är den mest skrämmande framtidsskildring som hon skrivit. Mycket, dock inte det värsta, platsade i hennes förstörda värld. När TT träffade henne i våras lyfte hon fram hotet mot den blågröna algen som producerar 62 procent av jordens syre.

– Vad kan döda haven? Jo, global uppvärmning, förgiftning och plast. Jag har inte med det i boken för det är FÖR skrämmande.

När journalisten och författaren Jesper Weithz skrev sin thriller "Det som inte växer är döende" var det i frustration över ett samhälle, som trots vetskapen om klimatförändringarna väljer att leva med skygglapparna på.

– Det kändes akut att skriva den, för jag uppfattar det som att samhället befinner sig i förnekelse. Nu är det en relativt stor medial fokusering på mötet i Paris. Ändå fortsätter journalister att göra resebilagor och shoppingtips utan något som helst förhållande till klimatfrågan.

Weithz, en av grundarna till klimatmagasinet Effekt, skildrar i sin roman inte i första hand miljöproblemen utan i stället den högt uppdrivna västerländska livsstil som har skapat dem.

– Jag vill utforska vad som skulle hända om de här kriserna kom ända hit, om de plötsligt befinner sig på vår trappa på ett sätt som jag tror att vi inte riktigt förstår. Just nu pratar många om kriser och katastrofer men jag tror ändå att de flesta ser framför sig att framtiden kommer att se ut som i dag, bara med lite mer teknik.

– Jag är förvånad över att inte fler filmskapare, konstnärer och författare har sett den dramatiska potentialen och sprängkraften i klimatkrisen.

Vid sidan av dystopiska framtidsscenarier skildrar oräkneliga författare och konstnärer människans förhållande till naturen på andra sätt. Harry Martinson och Kerstin Ekman har levandegjort skogar och ängar genom hela sina författarskap och inom litteraturvetenskapen finns numera en egen gren, ekokritiken, som studerar människans plats i naturen.

I Mirja Unges Jeanne d'Arc-inspirerade drama "Johanna" kan huvudpersonen till och med höra skogen prata.

– Det mest spännande med föreställningen var att just den här symbiosen var drabbande för så många i publiken, säger regissören Jenny Andreasson som satte upp pjäsen på Dramaten i fjol.

– Ofta är det något man bara känner på semestern, "åh vad härligt att få vara i naturen". Sedan kan vi skita i det resten av året, i alla fall om man bor i storstan, vi kommer så långt bort, det bara gynnar hela den här förträngningen.

Men vissa kritiker såg bara plakatteater som serverade färdiga budskap. Är klimatkrisen en extra svår fråga för teater och konst? Den är åtminstone väldigt obekväm, konstaterar Jenny Andreasson som blev beskylld för att göra teater om något som är politiskt korrekt.

– "Orka se det där!" fick jag höra. Ja, jag är ledsen, men jag tror att vi kanske gemensamt behöver tänka mer på det här.

Mer läsning

Annons