Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cirkusfolket i samhällets utkanter

/
  • Ovan: Ingeborg Eisfeldt föddes i Finland 1850 av Friedrich och Concordia Eisfeldt, blev föräldralös vid tolv års ålder, men utvecklade en egen cirkusverksamhet och kunde titulera sig cirkusdirektör. Till höger: Avancerad lindans är tidigt dokumenterad på en rad platser som de ursprungliga romerna passerade på sin väg från Indien för minst 1000 år sedan. Vem som lärde av vem är oklart. Men i februari 1839 ankommer cirkusartisten Friedrich Eisfeldt till Sverige och i april samma år får han regeringens tillstånd att framföra sina vådliga balanskonster offentligt.
  • Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt är en av bokens författare, bosatt i Offerdal i Jämtland sedan flera decennier och bland annat verksam som grafisk formgivare. Hennes anhöriga hade inte berättat något om släktens bakgrund som resande, vilket ökade hennes vilja att veta mer om historiken.
  • Annons i Sundsvallsposten augusti 1874 där Fritz Eisfeldt utlovar tre föreställningar på Barlastkajen med konstproduktioner i den högre magien samt skickliga konster på matroslinan.
  • På den här affischen utlovar Frithiof Carlsen en stor brilliant konstföreställning i Vasabladet i augusti 1879.

Kom delar av den nutida cirkuskonsten till Europa med föregångarna till dagens romer och resande?
De utvandrade på medeltiden från dagens Pakistan och Indien – och längs deras färdväg finns än i dag väl utvecklade traditioner av akrobatik och lindans.

Annons

Det är en av flera intressanta iakttagelser i en massiv historik om en av de resandesläkter som åtminstone från 1700-talet och framåt utvecklade just lindans, akrobatik och magiska föreställningar med start i Tyskland.

Under 1800-talet turnerade de i både Malmö, Östersund och Sundsvall – och har ättlingar på många håll i Sverige.

Fram träder här berättelser om både berömmelse och förföljelse, hur publikens jubel var samtidigt med misstänksamhet och anklagelser, hur beundran kunde bytas till nedlåtande utanförskap. Om vi och dem, om blandningen av fascination och oro inför det främmande.

En av dessa släkter med lång cirkustradition heter Eisfeldt och tre nutida ättlingar har lagt ner flera års arbete på att mycket ambitiöst kartlägga familjens bakgrund. I samma andetag beskriver de romers och resandes historia som akrobater och cirkusartister.

Boken ”Eisfeldt – en surrealistisk familj” är skriven av Sonny Eisfeldt, Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Richard Magito Brun.

”Jag visste inte särskilt mycket om vår egen släkthistoria, även om jag hade förstått att det fanns cirkusmänniskor på min pappas sida. Många av våra anhöriga har varit påfallande ovilliga att berätta, kanske av skam eller bara för att slippa ännu fler fördomsfulla reaktioner. De ville antagligen glömma och hellre försöka smälta in i samhället och bli typiskt svenska”.

Det säger Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt, konstnär och formgivare bosatt i Offerdal i Jämtland sedan många år, hon har bland annat arbetat på Länstidningen i Östersund.

”Vår bok är ett sätt att ta tillbaka historien, om den egna familjen och därigenom om hela folkgruppens bakgrund”.

Arbetet bygger på källforskning via intervjuer, arkiv, kyrkböcker och litteratur, plus djupdykningar i dåtida press, där reklamen för de ambulerande cirkussällskapen blivit viktiga pusselbitar.

Annonserna i Östersunds-posten, Gefle Dagblad, Sundsvalls Tidning och andra liknar snarast nutida notiser, men ofta med spektakulära utfästelser.

Söndagen 9 mars 1879 utlovar magikern och buktalaren Fritz Eisfeldt att på Östersunds teater visa ”det naturliga indiska och Egyptiska fingertrolleriet”. Dessutom ska den lilla skolhästen Ponny uppträda ”med sina räknekonster och manövrer, apporterar mm”.

Samma vår annonserar han i Jemtlands Tidning om att presentera ”en levande skälhund” (en säl). Något senare titulerar han sig ”Nordens mest berömde trollkarl och buktalare” och lägger till ett ”von” i namnet.

Och i Sundsvall förevisas samma höst ”Eisfeldts neger”. Denne var en kunglig zuluprins vid namn Josef m’Khwelantaba, som av en svensk missionär räddats undan brittiska imperiets slakt av zuluer. Nu befann han sig i Sverige för att studera teologi och prästvigdes 1901 i Uppsala domkyrka.

Men i förbifarten uppträdde Josef även hos Eisfeldt som cirkusattraktion, för detta var en tid då man kunde ta betalt för att visa upp inuiter, samer och afrikaner på scen tillsammans med skäggiga damer och gummimänniskor.

Just turnerandet var typiskt för dessa föregångare till de cirkusar som var vanliga i Sverige under 1900-talet, långt före TV eller ens biografer - även om Eisfeldt så småningom även drev en egen ambulerande bio.

Det ymniga antalet dåtida annonser är en av bokens stora förtjänster, med fantasieggande beskrivningar av alla sevärdheter som allmänheten skulle lockas att besöka – Groteskartisten Hr Alfredo, guttaperkagymnastik, slapplindansning, herkuliska prestationer, metamorfos-teater, sabelsväljning, räknande pudelhundar, nekromantiska konster samt kasperteater.

Släkten Eisfeldt var på 1700-talet bosatt i småstaden Ellrich i mellersta Tyskland och turnerade vid denna tid med akrobatiska konster.

Mycket talar för att en hel del resandesläkter ålades av myndigheterna att byta namn till tyska ortsnamn, som ett led i en tänkt assimilering.

Eisfeldts blev specialiserade på lindans och paradnumret var att springa och dansa på en lina som spänts upp mot någon hög byggnad, exempelvis ett kyrktorn.

Inför de hisnande åskådarna sprang direktör Eisfeldt själv tiotals meter upp på linan, gjorde volter och hade ibland barn i famnen. En av många som häpet och detaljerat skildrat dessa balansakter är författaren Goethe (1749–1832).

Skyddsnät användes inte och samtida illustrationer visar hur en holländsk lindansare störtar till marken från ett slottstorn i Köpenhamn och omkommer.

Boken visar också hur just sådan lindans har månghundraåriga traditioner i både Indien och Armenien. Det talar för att de blivande romerna på sin väg från Indien antingen snappade upp lindansen som konstform – eller att de själva förde den med sig, och kanske lämnade nya akrobater efter sig längs vägen västerut mot Europa.

Denna folkvandring pågick under lång period. Från 1300-talet finns uppteckningar från Kreta om att romska familjer anlänt, uppfattningen var då att de kom från Egypten, vilket förklarar engelskans ”gypsies” och franskans gitanes.

För en grekisk berättare i Konstantinopel på 1300-talet uppger lindansarna att de turnerat i både Egypten och Mellanöstern. Ett engelskt sändebud beskriver 1809 entusiastiskt den avancerade lindans han fick se då han besökte det persiska hovet i Shiraz – mycket snarlikt Eisfeldts specialiteter.

Boken reder också ut begrepp som romer, resande, sinter och andra grupperingar av cirkus- och resandefolkets ursprung eller släktingar.

Men alla var inte framgångsrika. Författarna redovisar hur somliga resande begick stölder, att några rentav bildade fruktade rövarband i tyska skogar. Här kan man lätt föreställa sig hur stereotyper om svartmuskiga rövare får spridning, hur bondebefolkningen slänger igen dörren när de resande närmar sig och hur fördomar sprids och förankras.

Svensk lagstiftning hade länge regler mot lösdriveri, samtidigt som både svenska och tyska furstar gjorde försök att assimilera romska familjer och förmå dem att bli bofasta.

Den svenska lagstiftningen ogillade särskilt att människor rörde sig runt i landet utan fast boplats.

Boken skildrar en lång rad människoöden, från framgångsrika entreprenörer med många anställda – till utfattiga och föraktade människor i marginalen.

Det visar tydliga skillnader mellan hur adeln och de kungliga hoven gärna tog emot gycklarna för en stunds underhållning, medan befolkningen i mindre byar kunde vara misstänksam eller direkt avvisande mot de uppdykande gästerna.

Här blir boken en spegel av hur både svenska och mellaneuropeiska samhällen fungerade under många århundraden.

I många fall gifte cirkusfolket in sig i andra släkter i branschen och de uppträdde ofta med varandra. Eisfeldts har en rad beröringspunkter med familjer som Bronett och Rhodin (Brazil Jack), någon uppträdde tillsammans med den legendariske clownen Charlie Rivel. Familjen Eisfeldt gifte även in sig i den legendariska Elvira Madigans släkt. Och flera framträdde på såväl Gröna Lund som Liseberg.

I vissa avsnitt blir bokens ambitiösa redovisning av alla invecklade släktband till en alltför detaljerad och intern släktkrönika, men i huvudsak placeras materialet i allmängiltiga sammanhang.

De tre författarna vittnar också om hur de själva överraskats av insikten att deras släkt till så stor del varit cirkusresande och inte minst hur somliga släktingar främst velat glömma, rimligen för att smälta in och inte sticka ut.

”Men vi är stolta över vårt ursprung, boken har blivit en sorts upprättelse av både oss själva och vår släkt, på gott och ont. Det är lätt att bli besatt av att hitta detaljer som den egna släkten velat gömma undan eller glömma. Det är dags nu att berätta hur det verkligen var”, säger Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt.

En bortglömd och bitvis undangömd historia som här avtäcks i all sin myllrande detaljrikedom - i en tid av ny folkvandring med infekterad politisk debatt om flyktingar, stängda gränser, tiggare och medmänsklighet.

Mer läsning

Annons