Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brunner överraskar med självdistans

/

Jag vill lika lite dela kvinnosyn som tandborste med Ernst Brunner, skriver Crister Enander när han sammanfattar "Där går han"-serien.

Annons

Det är ett krävande och utmanande uppdrag att gestalta och skildra sitt eget liv i tre tjocka volymer. Det kräver en långt driven förmåga till svalkande självdistans. Förmår inte författaren att betrakta sig som på avstånd, som ett objekt utanför sig själv, riskerar allt att haverera redan i de första meningarnas upptakt. Självdistans är måhända inte den egenskap man först förknippar med Ernst Brunner. Men han överraskar stort.

I de två första delarna av ”Där går han” undvek Ernst Brunner dessa försåtliga fällor med stilistisk skicklighet och stor säkerhet. Det är två böcker som jag värderar högt – mycket högt. De äger, litterärt och innehållsmässigt, ett bestående värde. Den tredje delen är en aning tröttare i anslaget. Det är ett medvetet och genomgående stilgrepp. Stilen speglar livet och tiden. Här är Brunner rent av virtuos i ”Där går han”.

Ernst Brunner skaffade sig tidigt en övertygande position i det litterära Sverige. Redan med debutdiktsamlingen ”Jag ändrar ställning klockan tre” från 1979 möttes han av välvillig kritik, och efter ”Känneru brorsan?” och ”Dans på rovor” rådde ingen tvekan. Här hade en av samtidens mer angelägna och litterärt betydande författare trätt fram.

I den nya och avslutande delen av ”Där går han”, vilken omspänner åren 1990-2010, skriver Ernst Brunner, naturligt nog, många sidor om sitt författarskap. Det finns mycket att säga om Brunners böcker. De ger långtifrån något enhetligt intryck och de äger inte samma litterära kvaliteter. Som jag ser det beslutar sig Ernst Brunner för att låta sitt författarskap slå in på en mindre lyckad bana än han tidigare rört sig längsmed. I och med ”Kocksgatan” blir han alltmer publikfriande, mån om försäljningssiffror och framgångar. Han är ingen renodlad populist. Men han skriver ett antal romaner som medvetet vill vända sig till en bredare köpstark publik. Risken är då överhängande att författaren börjar kompromissa med de litterära ideal som varit vägledande. Lockelsen att göra avkall på den språkets inre och krävande logik – som utmärkt Brunners tidiga böcker – och att heller inte längre hålla fast vid det genuint individuella i berättarbegåvningen utan att i stället här och var skriva in urvattnade och publikfriande partier blir svår att motstå.

Brunner faller för frestelsen. Och därmed blir hans romaner sämre. En del mycket sämre. De stora löftena han utfäst infrias inte. Dessutom måste jag personligen tillstå att från och med ”Kocksgatan” vill jag lika lite dela kvinnosyn som tandborste med Brunner. Det finns något starkt repellerande i hans sätt att skildra kvinnor, något grovt eller grabbigt, något osmält och omoget.

När han nu skildrar hustrun Annmaris förhållande till en annan man, hennes otrohet, bryr sig inte Brunner längre om att värna den privata sfären – tidigare har han orubbligt varit personlig men aldrig privat. Men nu tycks han nästan frossa i detaljerna och förnedringen och svekfullheten. Det blir ännu mer apart – nästan frånstötande – med tanke på att Annmari (egentligen Anna-Maria) väljer att inte lämna honom, de två förblir ett par.

Idag är det tveksamt om Ernst Brunner skulle erkänna – ens inför sig själv – att han en gång valt väg och satsat på ett visst mått av publikfrieri på bekostnad av den litterära halten. Det verkar inte så av ”Där går han” att döma. När han mycket träffande, hårt och svidande kritiserar förlagsbranschens sorgliga förfall till att bli enbart vinstdrivande företag och att de förminskar böckernas värde till att vara bara en vara bland andra varor blir inte fullt lika övertygande mot bakgrund av hans egen villighet och nog så spekulativa flirt med säljande inslag och deltagande i den mediala cirkusens taskspeleri, vilken han nu fördömer rakt av. Vreden han visar och beskriver känner inga gränser.

Ernst Brunner klär illa i oskuldens skrud.

Bilden blir nästintill grotesk, som någon vidrig scen hämtad från en parodi på ett folklustspel.

De tre romanerna om Bellman, Karl XII och Anckarström är säkra kort. Den historiska romanen har en given och stor publik. Att Brunner dessutom i förväg basunerar ut att han har sensationella avslöjande, tidigare okänd för forskningen, ligger i linje med den säljvänliga hållningen.

Uppgörelserna i den nya volymen är många. Gåsar plockas så fjädrar ryker som under ett lyckat kuddkrig. Brunner skräder inte orden då han går till attack mot DN:s kulturredaktion – i synnerhet då Åsa Beckman – eller försvarar sig mot anfallen från Witt-Brattström.

Med ”Där går han”, dessa tre mastiga volymer på sammanlagt ettusensjuhundrafyrtiofem (1745) sidor, infriar Ernst Brunner alla förväntningar och förhoppningar om att skapa ett litterärt verk av bestående värde som hans tidiga böcker en gång utlovade – och det med råge. Barndoms- och ungdomsskildringarna riskerar att bli smått klassiska i sin ivriga, liksom hungriga intensitet och uppslukande inlevelse, inte minst genom det suggestiva och smittande språket som skapar en starkt lockande rörelse – likt en ordens oemotståndliga malström.

Mer läsning

Annons