Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bristen på litterär tradition tystar många

I sin essäsamling En författares krets skriver VS Naipaul om situationen för författare i tredjevärldenländer som Trindidad och Indien.

Annons

Den första av fem essäer i V S Naipauls En författares krets handlar om en annan nobelpristagare från Trinidad, Derek Walcott. Naipaul blev ”överväldigad”när han första gången läste de 25 dikter den andre 1948 gav ut på eget förlag. De blev en sorts skola för honom där han kunde öva upp sin litterära känslighet. Han såg hur man kunde använda språket, inte minst var Walcotts bilder häpnadsväckande ”intrikata och djupa”.

Bristen på litterär tradition och andlig rikedom krossade eller tystade många som skrev på Trinidad, slår Naipaul fast och analyserar tre sådana marginaliserade författare (däribland sin egen far). De kunde alltså inte fördjupa och vidga sitt författarskap men Walcott fann andra motiv och kunde gå nya vägar.

En essä handlar om en nära vän, författaren Anthony Powell. När Naipaul till slut läste den andres verk blev han förfärad: ”där fanns ingen berättarförmåga, kanske inte ens någon idé om en berättelse”! Och Naipaul ger i essän sin döde vän en rad senkomna råd om hur han kunde byggt sina historier och fördjupat karaktärerna.

För Naipaul betyder beskrivningen allt och bara en bred och skarp bild av verkligheten duger; han vill visa hur människor lever och hur deras värld fungerar. Så är han också en av ytterst få nobelpristagare som även verkat som journalist. Hans reportageböcker om Indien är mästerliga.

Han skriver skarpt och tydligt men också välsvarvat och avslipat. Han manar lätt fram intryck och stämningar och stiger sedan lika obesvärat ur dem och reflekterar över kulturer och livsformer. I ett avsnitt berättar han så häpnadsväckande konkret om en madrassmakare att texten skulle kunna nyttjas som instruktion för den som vill ta upp detta hedervärda yrke.

Denna handgripliga närhet svarar rätt väl mot Naipauls idéer om vad skrivande egentligen går ut på: att vi som läser ska kunna byta liv med dem han skildrar. Och i alla essäerna torgför han samma tankar om vikten av tillgänglighet och trovärdighet i detaljerna.

I det sista kapitlet tecknar Naipaul ett knivskarpt porträtt av det ”politiska helgonet” Gandhi. Därmed binder han också ihop essän med den politiska biografin. Och genom att han länkar samman de mer analytiska partierna med personliga minnen liknar essäerna även memoarer.

Indien har egentligen inte ”något självständigt intellektuellt liv”, hävdar Naipaul i slutessän. Här anlägger han en lite bitter och gubbig ton som skämmer en annars kraftfull och handgriplig analys av det indiska dilemmat: svårigheten att kunna överbrygga ”tomrummet mellan inhemskt och utvecklat”.

Dan Sjögren

Mer läsning

Annons